Posts Categorized: RADIO NOWHERE

Musik

This is the way.

This, this is the way, This is the way I want to live, I’m going through changes (coming up, coming up) … Hela tiden har jag hört “this is the way i wanna lay”. Och tänkte att det är någon plats som EMartin Eriksson vill lägga sig på. Typ en sten intill en sjö och vråla. Nu kommer jag, eller något. Men så när jag själv sjöng med i låten länkad ovan så blev jag avbruten i min sång, LIVE! Petra, de sjunger live. Ja det vet jag väl, säger jag. Det är ju inte så att jag tror att han vill gå och lägga sig. Eller? Jo lite så var det faktiskt. Märkligt ändå. Men han hade ju kunnat vela vara lite annorlunda i sin sång och inte bara sjunga saker som är så uppenbara. “Så här vill jag leva livet”. Ok, så fint…

1994 släppte E-type albumbet “Made in Sweden”, där “This is the way” var låten som slog bäst. Genren eurodance var poppis på 90-talet. Främst inom Sverige, Nederländerna, Tyskland och Italien. Och där var det populärt fram tills 90-talets slut och växlade över till eurotrance och senare utvecklades house som körde på fram till 2010. Sen har vi såklart andra musikstilar som inte är relaterade till eurodance så ni förstår min poäng. Ja, under 90-talet hände mycket i våra liv…

Under Rapport så började jag istället för att maila och vara lite produktiv så fastnade jag framför Would of Warcraft för att PVPa. Har jag sagt att jag är en ganska grov gamer ändå. Typ både World of Warcraft och The Sims 4. Men mest WOW just nu i alla fall. Det funkar bra med till exempel ammningen där jag kan typ lägga han på kudden eller ta på mig en amningströja så funkar det fint. Eller så sitter han i sin stol eller leker i gymet kanske. Det finns mycket man kan multi-taska med under WOW. Däremot är det inpopulärt att AFK:a medans man vaktar i PVP. Jag gör det typ halvofta och blir superhatad av mina teamkamrater på sidan horde. You fucking naab lost the game och sånt. Chilla för helvete, jag kan ju själv ta tillbaka basen om jag vill era crazy assfaces. Och sen är det igång. Min andra identitet som horde-magen JanisJumplin härjar vilt i den virtuella världen och är förbannad. Fan, fattar ni inte att jag kan göra flera saker samtidigt era jävla gnomes. Jag hatar er…

Ibland drar jag till med ett “din mamma -skämt”. Ibland av nivån värre. Jag vet att det är hemskt och jag skäms för att jag är en sån jävel på nätet. Men jag sårar ingen ordentligt när jag svär och trollar. Det är bara min stil just i ett sådant Online-spel som WoW. Ni får helt enkelt ta mig som jag är där. Jag kommer inte ändra så mycket på mig. Jag är alltid snäll mot främlingar annars och ger alltid gratis Townportals och så vidare. De kostar liksom knappt någon mana ändå. Men när någon snor mina mobs, eller dödar questgivers så lackar jag. Skaffa något bättre att göra mkey?

Shine on you crazy diamond.

Shine on you crazy diamond. Threatened by shadows at night, and exposed in the light. Shine on you crazy diamond. Well you wore out your welcome with random precision, Rode on the steel breeze. Come on you raver, you seer of visions, Come on you painter, you piper, you prisoner, and shine. – Pink Floyd

Igår vid middagen kom vi in på musik och jag pratade med Niclas bonusbror som ska se Pink Floyd i Prag i vår. Och jag tyckte att det var ju supercoolt jag som älskar Prag som stad och även lyssnar mycket på Pink Floyd sa jag. Du lyssnar bara på hitsen säger Niclas och ja, det gör jag svarade jag. För det är ju sant att jag sällan lyssnat på album rakt av utan jag satsar alltid på en mix av bra musik över lag i min playlist.

Vi pratade kort om att jag lyssnar mycket på progg just nu efter pappa och att hans begravning avslutades med Nationalteatern – Barn av vår tid. Och Johan, Pink Floyd -fanet sa att han vill ha “Shine on you crazy diamond”. Jaha sa jag, det hade också min svågers pappa på sin begravning mindes jag. Men jag kom inte ihåg hur låten gick eller lät. Ja den är fin har jag för mig svarade jag. Men började direkt fundera på varför så många i min bekantskap vill ha denna låt vid sin begravning. Min bror är också ett fan av just den låten. Så jag kom hem efter middagen och började läsa på och lyssna. In rememberance of Syd Barret, founder and former member of Pink Floyd…

Jag trodde direkt att han måste ha dött i samband med att låten kom, 1975. Men Syd Barret levde ända fram tills 7 juli 2006 och dog slutligen av cancer. Så vad vill låten hedra? Syd, led av svårare psykiska problem och var väldigt oberäknelig. Han tog också en del droger som förändrade hans verklighetsuppfattning. Shine on you crazy diamond består av 9 delar men jag själv har än så länge bara lyssnat på 1-5 som jag länkat överst. Det är så fantastiska toner och övergångar och jag får gåshud när den växlar tempo och takt och jag tänker på Syd. Han ville nog inte lida av så mycket demoner som han gjorde. Och jag kan tänka mig att på 70-talet var vi inte ens i närheten av den medicinska utvecklingen som vi har idag, speciellt inte mot svår schizofreni som Syd led av. Men han fick en vacker låt och ett mästerverk.

Nu måste jag avsluta och klä mig, barnet och städa innan allt besök kommer. Shine on you crazy diamonds därute. 🙂

One love, people get ready.

One more thing.
Let’s get together to fight this Holy Armageddon (One love), So when the Man comes there will be no no doom (One song), Have pity on those whose chances grows thinner. There ain’t no hiding place from the father of creation. Sayin’ one love, one heart. – Bob Marley

Om ni Googlar rubriken så kommer ni till en Youtube-video över en hybridlåt emellan Bob Marley och The Wailers samt Curtis Mayfield eller en (Wikipedia) länk. Och låten är utgiven 1965. Den är alltså utgiven före de flesta av mina potentiella läsare är födda. Ni alltså, är troligen en åldersgrupp yngre än utloppet för Bob Marleys stora Reggae-karriär och innan han kom att plötsligt avlida 1981. Ändå är vi förmodligen en stor skara som beundrar hans verk om och om igen. Likt låtens uppkomst som sägs bero på en skicklig målare så är det en variant av konst som kan ge oss inspiration eller ett najs lugn när vi annars känner oss stressade. För mig är Bob Marley definitivt lugnande, “Every little things gonna be alright” och så vidare. Jag har blivit en sån extrem multitaskare på senare där jag gör typ 3 saker konstant. Ammar, gamear samt dricker pepsi. Kollar på tv, surfa Facebook samt bita på läppen samtidigt. Sen gillar jag att flippa fönster på telefonen i kamp om vad jag ska titta på, kolla på nyheter och fundera på vart jag ska ha alla mina saker samtidigt. Sen fylls listan på till absurdum ibland.

Just nu håller jag på med det, att låda för låda rensa upp här hemma och få lite ordning i kaoset. Eftersom jag Pinterestat så mycket så har jg läst ett 100-tal artiklar om att declutter och organize your home och så vidare och får små idéer samt infall. Här har vi en bra burk för lim, tejp samt andra bra sätt att fästa saker på andra saker. Verktyg och färg hör hemma i vår blivande ateljé/verkstad eller pysselrum. I mitt pysselrum vill jag ha pappas skrivbord och en träbänk/arbetsbänk som jag hittade i hans förråd. Jag vet inte om jag någonsin använt arbetsbänken men jag har fan sett hur pappa släpat runt det där åbäket vid diverse flytt och envisats. Och jag tänkte att nu är det min arbetsbänk som jag kan komma att använda i mitt pysslande i huset. Vi har ju så mycket plats.

Sen har jag och mina förfäder av samlande en himla massa prylar, extra av allt. Jag har nämligen framför mig min farmors gamla sylåda. Däri hittade jag 6 stycken saxar och ni vet det jag sagt om min pappas pennor. Jag börjar förstå ett visst mönster i detta. Men jag förstår dem båda. Det är bra att ha lite extra av det man använder mycket. Jag sitter själv på några flak Pepsi och några burkar pepparkakor för att slippa stå utan. Och jag har fler saker jag har mer av än jag egentligen behöver än tvärtom. Men någon dag, ska jag ta tag i mitt spontana saksamlande och försöka göra det till något bra. Nu börjar jag bli så trött. Vi har varit på kalas precis och imorgon får vi en massa besök. Så jag återkommer i helgen helt enkelt.

I’ll find my way home.

Visste ni att foster redan vid cirka 16 veckor börjar höra saker från världen utanför livmodern? De hör givetvis inte lika bra som någon som är i krokarna utanför utan får en viss dämpning av olika varianter så som placering osv. Men där ligger de och kanske undrar vad som händer utanför. Jag själv lyssnade jättemycket på musik och började under några månader med att starta Jon & Evangelis – I’ll find my way home och ett glas vatten med C-vitaminsbrus. Idag gjorde jag av slumpen samma sak. Något påminde mig om att det var längesedan jag hörde låten som jag älskar så. Tanken var att eftersom den är en av mina favoriter skulle jag göra den till Alexanders favorit med. För han kommer kanske att minnas någonstans i det bakre minnet att han uppskattade låten och var trygg.

Men sen kom den dagen då jag efter en vilopaus fick telefonsamtalet som kom att förändra våra liv för evigt. På så många vis förutom mitt framtida val av morgonmusik, för den morgonen innan idag var sista gången jag lyssnade och drack min C-vitamin i lugn och ro och utan några tårar på en väldigt lång tid. Det var alltså morgonen, måndagen den 5 juni 2017 och följande mornar har det varit Mikael Wiehe eller Nationalteatern som dundrar på. Och jag har vrålat med tårarna i ögonen, “dom burar in dina egna barn”. Och det blev istället det som kanske påverkade Alexanders sista tid i livmodern. Jag var så bekymrad ibland över hur mycket jag grät, skulle det komma att påverka det lilla livet med en mamma som bara gråter? Men nej det verkar det inte ha gjort. När han tittar upp på morgonen mot sina föräldrar med sina blåa ögon så ler han alltid och när man blåser luft på hans mage eller kittlar honom så skrattar han högt. Han är glad, nästan alltid lika glad.

Vi har haft en underbar jul, ändå från uppesittarkväll till Kalle Anka samt Tomten är far till alla barnen. Vi har fått så fina julklappar från hela familjen som vi myst med både igår och idag. Igår var mina familjemedlemmar över på julmiddag, julklappar samt en “Himla massa program”. Vi saknade pappa, men försökte fokusera och få julen att handla om oss som är i livet och minnas de som inte är med oss på en begränsad nivå.

Idag tänkte Niclas och jag chilla innan vi gör oss redo för nästa folkinvasion, nämligen nyår. Vi har bjudit in ett 10-tal vänner till nyårsmiddag och stillsamt firande i huset. Varken Wilma eller Stella är rädda för fyrverkerier men jag hoppas för mina grannars skull med både hundar och katter att det respekteras här i Snapptuna att man inte ska avfira fyrverkerier i bostadsområden med hänsyn till både vilda och tama djur. Vi har dessutom ett stall i närheten och hästar som är rädda för smällarna är svåra att lugna. Men vi får se, jag har förbjudit våra gäster att smälla från vår tomt och hoppas att de som vill smälla isåfall går/åker till en idrottsplats i närheten. Nej nu ska jag frossa i lite överbliven julskinka och en pepsi. Mums, fillibana…

No woman, no cry.

Lite härlig fredagsreggae och en stilla stund framför datorn. Idag har vi varit i Arninge och köpt de sista julklapparna. Vi var på väg till Täby Centrum men kom i princip till avfarten innan det var smockat med bilköer som alla försökte tränga sig inåt mot de sista parkeringsplatserna så vi gav upp och vände ut på E18 igen. Vi orkade heller inte kämpa oss in på Max för lite lunch utan tog oss igenom drive-thru och käkade i bilen på parkeringen i Arninge Centrum. Att lite jul ska bringa sån kaos bland folket mitt på dagen en fredag innan julhelgen? Ja, då vet vi det nästa år antar jag. Att köpa allt på nätet eller vara ute i godare tid typ. Jaja, nu är det gjort och det som är kvar är att handla på oss julmaten men vi har gott om tid eftersom vi ska fira med familjen på juldagen i år (vi kör vartannat). Så det blir bara jag, Niclas, Alexander och flickorna här hemma framför Kalle Anka. Men det är mysigt det med.

Appropå reggae, visste ni att forskning tyder på att det är en av musikgenrerna tillsammans med softrock som hundar uppskattar mest? Osäker på varför, men kan tänka mig att det mjuka gunget är något som stillar deras sinnen. Om man gämför med techno och rave så är det nog svårt för hundar att uppskatta sådan musik på samma vis. Bob Marley är för mig så klart en sann favorit och No woman, no cry en klassiker. Den är också en av de mest missförstådda låtarna där många misstror den för att handla om olycklig kärlek när den egentligen skrevs med ett motsatt syfte. Bob Marley, menade; gråt ej min kärlek, för jag kommer tillbaka och skrev den till alla hans kvinnor. Bob Marley dog den 11 maj 1981 av en hjärntumör i Miami där han mellanlandade på väg hem till Jamaica i försök om att få dö i sitt hemland. Hans sista ord till sin son Ziggy Marley var “Money can’t buy life”. Och det hade han fullständigt rätt i. Men som en troende av rastafari så tror man också att genom att förneka döden så lever man för evigt och åtminstone hans musik kom att leva och samla in nya fans världen över mer än 30 år senare.

Jag har i dagarna sen jag bloggade senast hunnit med en del pyntande och piffande. Men jag har också varit väldigt ledsen. Desto närmare julafton jag kommer desto mer ont gör det att pappa inte är med oss. Jag hämtade in hans gamla skrivare och 2 flyttkartonger med hans saker från garaget igår. Det är mycket böcker men den ena kartongen var en av de som jag bara flyttade från hans garage till mitt och det innehöll gamla papper delvis och jag hittade ett gammalt servicekvitto från Domus TV-service, han hade köpt en ny TV den 21 december 1983. Säkert ville han ha en ny tv inför jul och kanske kolla på Kalle Anka. Jag var då knappt 2 månader gammal och det var min första jul.

Jag mottog tidigare i december fysiska kopior av hans senaste arbete på Länsstyrelsen “Full fart framåt” som jag ska dela ut till familjemedlemmarna på jul som pappa alltid gjorde. De skickade med hälsningar från hans avdelning och en av hans kollegor som numera är redaktör för FFF skrev ett ganska långt och fint brev till mig och jag ville svara och kom på att jag hade hittat “extra fint brevpapper” längst ner i pappas skrivbord som jag sparat, tillverkat 1943 och pappret var så där gulnat som enbart tiden och glömskan om att det funnits kunnat påverka. Så jag tog fram min bästa penna och började skriva. Tack för allt ni sagt och gjort, och sen även några kommentarer om deras berättelser som jag både grät och skrattade åt. Min egna berättelse var om alla pappas pennor som jag hittat överallt i hans väskor, kavajer och en portfölj som jag har kvar; där i första facket låg 3 pennor, i fack nummer 2 låg 5 pennor och för säkerhetsskull fanns det 7 stycken pennor i det sista facket. Det är väl alltid bra att ha lite pennor med sig?

Och i min egen väska när jag skulle rannsaka mig själv så hittade jag 4 pennor i mitt enda fack. Så äpplet faller inte långt ifrån trädet. Jag slängde ner en av pennorna jag hittade i pappas portfölj i kuvertet och tryckte på mitt sista frimärke. Jag vet inte när jag skrev ett brev senast innan. Kanske för 20 år sedan då jag och min kompis i Skåne brevväxlade. Det kändes bra att trycka ner mina känslor i bläck på ett mer än 80 år gammalt papper. Jag vaktade mina tårar från att fläcka pappret medans jag skrev; Tack för fotografiet som ni budade till mig inför begravningen som nu står i mitt bibliotek och jag och Alexander passerar fotografiet varje dag. Vi säger god morgon morfar, god natt morfar, vi saknar dig morfar. “Little darling, don’t shed no tears. No woman, no cry”…

Somewhere in my memory.

Idag kom julgranen som jag beställde hem direkt till dörren från Smålandsgran. Rätt smidigt ändå om man vill slippa barra ner sin egen bil och gå runt och släpa. I min mening var det inte någon större prisskillnad. Det är första året som jag har en julgran sen jag flyttade hemifrån. Jag har haft smågranar lite på skoj för belysningen men ja, inte en stor och riktig gran. Jag har fått upp granen med fot och matta och fått upp belysningen men inte resten. Så jag tänkte att jag får ta en bild när det är klart.

När jag stod där och hängde upp belysningen så drog jag sladden från uttaget bakom fotografiet som jag ramat in på mig och pappa från Millus bröllop. Det är nog den enda bilden som finns på mig och pappa i vuxen ålder och den är 2+ år gammal. Vad tror du om detta pappa? Sa jag högt. Det enda ljud jag hörde som respons var Alex som bökade runt i sitt nest. Vi var ensamma hemma eftersom Niclas var ute med hundarna. Jag insåg det att en gång i tiden var jag också en liten bebis och mamma och pappa i 30-årsåldern. Jag var deras lilla bebis. Man förstår nog inte den känslan förrän man själv blir förälder. De är det finaste som finns.

Naturligtvis började jag gråta igen. Tanken är fortfarande så ofattbar att han är borta. Bara borta från en dag till det andra. Jag vet att jag ältar och ibland har svårt att gå vidare. Men någonstans när jag försöker fortsätta leva så kommer jag på att han fattas. Vi ska fira vår första jul utan honom och jag vill inte att det ska vara ledset och vemodigt utan jag älskar julen. Kanske om jag gråter ut ordentligt någon kväll så gör tanken mindre ont, men jag vet inte. Ibland får jag ett tryck i bröstkorgen och det känns som om jag inte kan andas. Men jag blir bättre och bättre på att hantera när det blir så jobbigt.

Jag och Alex har haft en superkul dag med kompisar som sällskap och fika så jag försöker tänka på det. Jag hittade bilden nedan som är 26 år gammal. Jag och mina syskon hade ett luciatåg för mamma och pappa med marsvinen. Jag minns små detaljer som att vi fick massa applåder och Millus hade inte hunnit fylla 4 än. Tänk vad tiden går fort. Nu ska jag börja göra mig redo för läggdags eftersom jag är helt slut. Alex sover redan, men ska bli väckt för sin nattmat och pyjamas. Imorgon är det fredag, veckans bästa dag. 🙂

Better Davis Eyes.

God morgon. Nu ska jag skriva en rekordsnabb blogg innan jag måste klä på Alexander och packa våra saker. Jag ska till frisören och reda ut mitt hår och Alex ska till moster Millus under tiden. Jag ser så mycket fram emot att få håret åtgärdat men är också stolt att jag inte försökt påverka det mer själv under väntan. Det är liksom inte världens ände att ha lite gult och lila här och där. Det finns värre saker i livet och jag tror helt ärligt att få bryr sig om mitt missfärgade hår. Så, vuxenpoäng eller mognadspoäng till mig som tar fler steg emot att bry min mindre om andras åsikter. Eller hur man vill se det.

Igår var jag hos ortopeden och kollade på vänsterhanden och det blir en operation den 12:e januari på den med. Jag har fortfarande inte fått tillbaka känseln sen förlossningen i området där kanaltunneln påverkar. Min högra hand blev helt återställd efter den operationen så jag ser fram emot att få tillbaka full funktion i vänster med. Eftersom man måste ha bandage och stygn i 2 veckor så kommer Niclas få ta ut föräldraledighet i 2 veckor och jag blir istället helt sjukskriven. Hehe jag slipper byta blöjor på 2 veckor! Ett litet plus när man får sin hand uppskuren!

Vi hade också en jättemysig dag imorgon med sällskap från föräldragruppen via BVC. Är så glad att jag hittat nya kompisar och mammor att umgås med, jag känner ju typ ingen i Vallentuna än och andra mammor med barn i samma ålder är verkligen guld att fråga tips och trix samt också såklart dela med mig av den kunskap jag hunnit få. Men alla har ju olika intressen och prioriteringar och därför blir det en så härlig mix. Oh no, nu måste jag börja skynda mig. Jag har mina bilder från Instagram nedan, ni som följer mig där med har kanske listat ut att jag laddar upp mycket bilder jag vill ha till bloggen på Instagram först så jag slipper lagra allt på webbhotellet eftersom det kostar så mycket. Jag har bilen redo på värmning med pappas gamla bilvärmare och långa sladd. Jag minns hur han pulsade ut i snön tidigt och började värma bilen när vi skulle någonstans. Jag har nu gjort samma sak så jag och Alex ska sitta mysigt och varmt när vi åker till Millus. Ha en underbar dag! 🙂

The little drummer boy.









Idag är det 1:a advent 2017 och julen närmar sig sakta. Precis som vi så började alla grannar sätta upp sina stjärnor och utomhusljus ordentligt igår och i varje fönster syns julen. Otroligt vackert och även om man är dyster eller ledsen så blir man lite gladare. Jag har alltid älskat julen. Jag och pappa pyntande hans hus och placerade ut tomtarna när jag var yngre. Jag gjorde även varsin julstrumpa till mig, pappa och Tobbe. Jag ska behålla min och pappas och tänkte att Niclas får använda pappas. Traditionellt så var det mitt jobb att fylla strumporna med en tidning var och godis. I år har jag även ordnat en strumpa till Alex och Wilma och Stella. De saknar dock namn på strumporna så jag funderar på om jag ska vara ambitiös och virka dit det eller om jag ska skriva som jag gjort på min och pappas strumpa. Men jag har lite tid att fundera. Om jag ska virka så behöver jag plocka fram farmors gamla sylåda som ligger i garaget, också ett fynd från pappas garage när vi tömde. Jättefint gammalt skrin fullt med syssaker.

Det gjorde som ni förstår obeskrivligt ont att gå igenom pappas julsaker och känna doften från hans hem. Han är verkligen jättesaknad. Medans jag försöker acceptera att han är borta så känns det så fel och orättvist att just min pappa ska dö plötsligt i sitt hem och jag får inte ens veta varför. Jag finner lite tröst i att pappa är död och vet inte vad han missar, för det är det värsta att han dog så ung och precis när det händer så mycket bra i våra liv. Men det är nog värst för oss som fortsätter leva utan honom och inte tror på himlen eller liknande. Vilket jag inte gör. Ja, det värsta är att fler kommer dö förr eller senare. Kanske är det så att detta blir värre iom att det var så oväntat och är första viktiga personen för mig som går bort. Men jag blir påmind om att livet är tillfälligt och kan ta slut när som helst.

Det som är positivt om jag ändå ska försöka avsluta denna bloggen med det innan jag pysslar vidare så är det att vi alla lever lite extra (jag och mina syskon). Vi unnar oss lite mer av vårat arv. Lever hälsosammare samtidigt som vi lägger energi på kvalitet över kvantitet, ett bra exempel är alla lyxiga ölsorter jag beställt hem. Men Tobbe har börjat motionera mycket mer och äter hälsosamt och köpte sitt första hem. Millus köper fina saker till sina barn och sig själv samt har slutat röka och skaffat ett gymkort. Och ni vet ju redan allt som jag håller på med. Jag försöker leva med insikten om att jag kan dö när som helst. Men också kan jag leva tills jag är 100. Och någonstans måste man balansera i mitten där man roar sig som om det vore ens sista dag, men också måttligt så att man har råd och ork att ligga på sin dödsbädd med munnen full av praliner och polkagrisar och utan några som helst ånger.

Innan tystnaden…

Idag mår jag inte alls bra… Jag har sovit väldigt dåligt och vaknat varannan timme och sen ordentlig huvudvärk på det. Det är dock inte Alex fel utan jag är ledsen och har svårt att sova.

Igår meddelade polisen mig att pappas utredning är avslutad och ingen dödsorsak kunde hittas. Hon som höll i ärendet var väldigt formell men ändå trevlig och sympatisk och vi gick igenom alla observationer på telefonen. Men hon skickar också utlåtandet på posten. Vi räknade lite med att inte få något svar men det gör ändå ont att inte få veta. Det känns som om han dog utan någon orsak eller anledning. Naturligtvis är det inte så utan något har ju hänt. Vi får bara inte veta vad. För egen del känner jag att det försvårar sorgeprocessen.

Jag fick ringa runt igår till familjen och berätta att vi inte kommer få veta men också berätta lite om det som observerats. Det känns väldigt tungt och otillfredsställande. Det är ca 10% som dör före 65 år, och pappa hann fylla 65 och några månader. Sedan är det ytterligare 10% av alla dödsfall som inte går att hitta någon orsak. Hur kommer det sig att just min pappa måste drabbas i båda fallen? Pappa levde inte så hälsosamt. Han var rökare sedan 50 år bakåt. Led av diabetes typ 2 och hade högt blodtryck. Han hade också KLL, en kronisk form av leukemi men inte dödlig. Vår egen teori lutar åt något plötsligt hjärtstopp som inte kunnat ses under obduceringen. Men vi vet så klart inte.

Jag pratade en längre stund med mamma. Hon berättade att hon saknade pappa så mycket. De var skilda sedan 20 år tillbaka men bästa vänner. Mamma berättade hur hon träffade pappa på sitt jobb när han erbjöd sig att sitta barnvakt. Vad har du för erfarenhet hade mamma frågat? Och pappa sa att han passat sin systers son, dvs min kusin. Detta var 1980 och 3 år innan jag föddes. Mamma och jag pratade om hur duktig Alex är på att öva sin nacke och jag berättade att han blir väldigt frustrerad. Mamma sa att pappa brukade kalla mig för “den lilla svanen” med min lilla hals som stack upp. Nu är den lilla svanen vaken brukade han säga.

Nu har den lilla svanen en egen liten svan.

Not An Addict.

Att inte vilja leva är inte samma sak som att vilja dö. Det är heller inte likvärdigt med att vilja leva den typ av liv som innebär större risker att man önskar sig utsättas för dem. Ett bra exempel är rökare. De fortsätter röka trots vetskapen om att det är ett gift som de suger i sig. Det är ett nervgift som nazisterna sköt med under andra världskriget för att lamslå sina fiender utan att döda dem. Men i tillräckligt stor dos så dör man även ganska direkt. Men vanligast är naturligtvis att man dör den långsamma döden av antingen lungcancer eller KOL. De flesta tror nog att rökare går runt på ett naivt rökmoln och tror att varken lungcancer eller KOL kommer drabba dem. “De är så jävla coola och sexiga med sin cigarett och sin rök att de blir untouchable”… Men jag kan berätta som en f.d. rökare att detta inte stämmer. Jag var vid varje rökfylld inandning fullt medveten om mängden tjära i det nikotinfyllda molnet som fyllde upp och svärtade ner mina lungor att det var livsfarligt. Men jag brydde mig inte. Man fylls förutom av gift också av en viss sorts nonchalans mot tid och hälsa utan lever gärna i nuet. Alternativt “jag slutar imorgon” vareviga dag.

Att leva varje dag på “imorgon” gör att man hamnar i ett handlingsförlamat och ofta deprimerat tillstånd. Inte bara när det kommer till att sluta röka utan också med allt annat som skapar missnöje. Förutom att nikotin är ett starkt gift så är det kraftigt beroendeframkallande. Det är svårt att förklara ordentligt hur en rökare kan slappna av utav något som egentligen höjer pulsen och smutsar ner lungorna. Avhållsamheten kan vara fruktansvärd och det kliar i blodådrorna och händerna kan börja skaka. Sen kommer huvudvärken och hjärtklappningar tillsammans med sugets intensiva stegring. Fruktansvärd känsla.

Vet ni vad det bästa botemedlet är? Övertygelse. All form av avvänjning kräver att man själv tror på att man klarar sig bättre utan. Alkohol, socker, nikotin, BDSM eller metaamfetamin. I små skalor kan man tänka sig att allt är harmlöst. En gång, två gånger eller bara tio gånger. Från att inte kunna klara sig en dag, timme eller minut utan. Och när man väl är fast så är man en missbrukare. Ständigt på jakt för att få sin hunger mättad. De med störst synder och mest avvikande sug blir nattens barn, kungar och drottningar.

Min poäng är att vissa människor väljer aktiviteter som är indirekt farliga för dem och ibland saknar vi kanske kunskap och förståelse när vi egentligen borde fråga varför? För mig hjälpte rökningen mot större sötsug och också som en aktivitet då jag ofta blir besvärad av att sitta still för länge. Det är ett retande sug som påminner mig om att jag måste ut. För mig var det extra hjälpsamt när jag var på jobbet och tog långa promenader på lunchen för att komma tillräckligt långt bort från min arbetsplats och slippa stöta in i kollegor. Jag var tacksam. För varje gång jag var ledsen och ensam så hade jag något. Ett paket med kompisar och en flamma i mörkret.

I fredags morse så blev jag jättesugen på en cigarett till mitt kaffe. Jag var arg på att jag snart varit rökfri i ett år och har ett spädbarn så jag får inte röka. Varför kunde mina föräldrar röka cigaretter hela min barndom utan problem och jag får inte ens ta ett litet festbloss. Jättearg blev jag vid tanken på att mina vilda år med cigg och bärs är över. Nu ska jag agera en renlevnadsmänniska och säga nej till det mesta. Vi gick ut och åt middag i fredags jag och min syster och drack några öl efter kampanjen i centrum. Min syster röker e-cigg och sprang ut bland rökarna mellan varven och jag, stelfrusen från tidigare kunde stanna i värmen och titta på de huttrande nikotinisterna. Plötsligt var suget borta.

Jag vet hur starkt suget än är att jag fysiskt mår bättre utan. Jag minns andningssvårigheter i trappor, hjärtklappning och huvudvärken. Men jag minns också ångesten. Hur stressande det var att inte kunna röka som jag ville på t.ex. en flygplats, jobbet eller i närheten av vissa personer. Jag minns att jag brukade känna mig så svag som hade detta sug som styrde både min tid och min kropp. Jag brukade ha jackfickan full av tändare och ciggpaket och i fredags fiskade jag upp en napp och en oanvänd blöja. Min nya identitet är tydlig och det är inte cigaretterna som bestämmer längre.