17.10.05

Idag har det gått 4 månader. 4 månader utan pappa och så många höjdpunkter som han har missat. Jag blir fortfarande jätteledsen spontant. Det känns besvärande eftersom det känns som om andra omkring mig inte förstår och som om jag borde gå vidare. Eller att jag har så mycket annat att vara glad över. Men det är just det; att om solen skiner eller Alex ser lite extra söt ut så kommer tanken upp att jag vill ta en bild och skicka till pappa och det kan jag inte. När solen är framme och det är så ljuvligt höstigt ute så tänker jag på hur pappa hade uppskattat att sitta i sina nya trädgårdsmöbler på sin nybyggda veranda och dricka en kopp kaffe. Och det gör väldigt ont när jag tänker på det. Förutom att jag får svårare att andas så får jag även en skärande känsla i bröstkorgen samtidigt som tårarna rinner ner. Men jag skäms också för att det är så svårt att gå vidare och jag upplever att alla omkring mig går vidare och ingen förstår mig. Jag kommer alltid att bli ledsen de gånger pappa saknas och det enda som kan hända är att jag blir mer van och lär mig att acceptera. Men jag kommer aldrig att sluta sakna honom.

Vi har sålt huset och blev nöjda med priset. Det var totalt 8 budgivare vilket nästan känns som ett rekord. Men det är ett hus med bra möjligheter och bra läge. Tidigare ägaren hade varit på visningen och gått runt och sagt att pappa förstört, han har dock inte gjort något alls i princip förutom renoverat båda badrummen. Jag vet att jag inte ska bry mig, men jag blir arg att folk saknar hyfs och respekt. Det är precis som alla frimärksherrar som försökt pruta sig till pappas samling som vi tagit till ett auktionshus istället. De har jagat oss och ringt samt mailat och klagat på pappas ordning och sagt att det inte är värt så mycket som vi tror osv. Vi har dock haft kontakt med seriösa värderare som bekräftat att det visst är värt en del. Så de andra som tjatat försöker blåsa oss och göra ett klipp. Vi nappar dock inte.

Igår blev Alexander 4 veckor, men egentligen fyller han 1 månad imorgon och jag gissar att det är dags att börja räkna så istället snart. Vi var hos BVC igår eftersom han inte bajsat på 3 veckor vilket de sagt är normalt vid amning men att man ändå vill känna på magen. Allt kändes bra tyckte hon men stimulerade ändå så han fick bajsa. Jag hade ingen aning om att det an gå så lång tid på ammande bebisar mellan bajsandet, för bebisar med tillsättning vill man att de bajsar varje dag sa hon. Jag är ingen förespråkare för varken amning eller ersättning, men det är ju bra att han inte behöver göra sig av med så mycket slaggprodukter som hon sa var huvudsyftet med bajs. Oj, så mycket prat det blir om avföring här. Men jag tänkte att kanske kommer någon hit och är bekymrad så som jag var från början. Lillen väger numera 4.6kg och följer sin tillväxtkurva fint, men han är matglad och ganska nöjd för det mesta över lag. Just inatt var han dock missnöjd och jag låg i 3 timmar innan han äntligen somnade. Det är väldigt frustrerande att de inte kan säga vad de vill eller vad som besvärar dem. Men till slut somnade han.

Idag har vi inget särskilt att göra annat än att vara tillgängliga inför soffleverans på en ny bäddsoffa. Jag går och plockar och packar upp överallt fortfarande. Det finns något att göra överallt, men jag gillar det iofs. Jag blir aldrig sysslolös. Jag blir däremot ganska rastlös och vi fikade kort ute. Jag fick igen en kommentar om att jag är modig och det är imponerande att jag är så pigg och orkar. Det har gått en hel månad, inte kan väl folk förvänta sig att man ska vara sängliggandes om man inte har några skador eller men? Fysiskt är jag i toppform och överlycklig att jag inte har en stor mage i vägen och äntligen kan göra saker utan att bli andfådd. Och jag tycker inte att jag är så modig, jag håller mig borta från sjuka människor och dagisbarn och han behöver också få bygga upp ett immunförsvar även om han har ett ganska bra skydd iom bröstmjölken. Men för vårat psykiska välmående så måste vi få lämna huset någon gång också. Nej jag vet att folk menar väl, men jag vill också min sons bästa och vägrar vara en sån mamma som badar min son i antibakteriell tvål och spritar honom så fort han varit ute. Det låter överdrivet, men jag har faktiskt känt en person som var så extrem, och hennes barn hade mer sjukdomar och men än något barn jag någonsin träffat. Så, som vanligt är lagom bäst.


pixelstats trackingpixel

2 thoughts on “17.10.05

  1. Jejca

    Du ska inte stressa över att gå vidare. Speciellt inte så här nära inpå. Jag känner igen stressen som du känner dock. Men andra har ingenting att säga till om. Jag kan fortfarande bli bottenlöst ledsen och det är okej. Vissa dagar är ledsna andra glada och ibland kommer de märkliga dagarna då allt känns på en gång. Och allt är okej att känna.
    Puss o kram på dig o gulliga Alexander 🙂

  2. Petra Post author

    Nej precis, du vet ju hur det känns. Ibland blir allt ganska meningslöst tycker jag. Men jag försöker vara positiv och lyckas oftast. Bra och dåliga dagar. 🙂

    Tack detsamma, <3 <3

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *