17.10.18

#MeToo

Det tar emot att stämpla mig själv som ett offer för sexuella trakasserier och övergrepp. Jag tror att hashtaggen som folk sänder ut över sociala media absolut uppmärksammar oss om spridningen av sexuella förtryck emot kvinnor men också sätter män i skampålen och igen är det synd om oss kvinnor. Varför kan inte männen bara sluta glo eller tafsa? Men uppkomsten till hashtaggen handlar naturligtvis om något mycket värre och i min mening så blir det fel när vi generaliserar. Men det är ett otroligt känsligt ämne och egentligen borde jag inte röra i ämnet med tång. Men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar. Det är hemskt att åka hem på natten och vara rädd för att bli våldtagen eller antastad och så ska det inte behöva vara, det tror jag alla tycker. Men vet ni att män löper mycket större risk än kvinnor att utsättas för rån och våld? Det finns även enstaka fall av våldtäkt som sker gentemot män, men sällan anmäls.

Jag vill naturligtvis inte minimera kvinnors lidande och utsatthet i frågan om sexuella övergrepp. Men jag vill heller inte att vi förtryckta kvinnor skapar ett nätförtryck mot män. Det blir på ett vis som ett “vi och dem” -scenario där alla män potentiellt är antingen våldtäktsmän eller fegisar som inte sagt ifrån. Och det är synd om oss tjejer som är hjälplösa. För vad är egentligen ett förtryck? Är det önskade komplimanger, hot, ofredanden eller våld? Jag vet inte. Vet ni? Vart går gränsen? Och vad ska man göra i varje situation?

Jag satt på tunnelbanan på väg hem. Det var en del människor i samma vagn men inte proppfullt. I min sittsektion sitter jag och en man. Mannen är runt 40 och har mörkt hår, gissningsvis från östra Europa. Han stirrar på mig och jag tycker det är otrevligt. Vad fan glor han på? Han sträcker ner sin hand i byxan och drar ut sitt kön. Han ler mot mig. Äcklad, reser jag mig upp och går därifrån. Jag sätter mig längst bort i vagnen bland ett gäng ungdomar. Sen drar jag fram hörlurarna och sätter på musik. Life goes on…

Jag var ny på jobbet. Första veckan och jag blev inbjuden på kick-off på fredagen. Det var ett väldigt trevlig gäng och både arbetstid och icke arbetstid var roligt. På fredagen åt vi middag, drack öl och dansade. En kollega var extra pratig och trevlig och bjöd på öl. Vi var ute själva och rökte en cigarett. “Fan vad snygg du är sa han, dig vill jag k****a”. Ursäkta mig? Sa jag irriterat. Han svarade, du hörde. Men ja, jag vet att du kan få mig sparkad genom det jag sa. Jo, sa jag. Så vi glömmer detta men jag vill inte höra dig säga så igen sa jag. Ok, sa han och jag satte mig i en taxi och åkte hem. Det gick 2 veckor och sedan började han skriva saker på Facebook. Att han ville träffas och inte kunde sluta tänka på mig, saker om min klädsel på jobbet och så vidare. Jag sa att jag ville bli lämnad ifred och att jag blir besvärad. Han bad om ursäkt. Sen gick den en hel månad tills nästa after work. Trots att jag undvek honom så dök det upp tillfällen då han passerade förbi i baren eller till och från toaletterna och sa något och till slut nöp tag i min rumpa. Jag blev förbannad och frustrerad. Varför får jag inte vara ifred? Dagen efter så pratade jag med chefen. Chefen blev irriterad över att jag inte sa något från början, och antagligen för att detta orsakade problem. Delvis var det också ord mot ord.

Men eftersom jag var en anställd och mannen som trakasserade mig en konsult så avslutade chefen hans kontrakt och han fick gå på dagen. Jag vet inte om det var vad jag ville eller inte. Jag ville bli lämnad ifred. Men det plötsliga avslutet väckte många frågor i teamet. Alla spekulerade om varför någon får gå på dagen utan ens ett hejdå men gissade att det var något allvarligt. Det var ett samtalsämne under varje fika och de försökte fiska från chefer och kollegor som varit honom nära. Tills slut orkade jag inte att de inte kunde släppa det och var tvungen att berätta om varför. Det mottogs väldigt olika och en del trodde på mig och andra på honom där han förnekade delar av det som hänt. Vissa kollegor tyckte oavsett att jag överdrev och att jag utnyttjade min position som kvinna i ett mansdominerat yrke. För mig är det snarare jätteviktigt att stå på mig och säga ifrån just i en yrkesvärld där män har majoritet. För jag vill inte bli förtryckt. Jag kan inte kontrollera allt som händer mig eller runt omkring mig, men jag kan kontrollera hur jag agerar.

På sätt och vis skapade det en underliggande konflikt mellan mig och vissa kollegor i teamet. Och chefen tyckte nog att jag skapade en massa problem. Jag jobbade trots detta kvar 1,5 år cirka innan jag insåg att det aldrig kommer bli riktigt bra. De som ifrågasätter kommer alltid att fortsätta med det och jag sökte ett nytt jobb. På sätt och vis var det en bra sak eftersom det ledde till jobbet jag har idag, men det var trist att jag kände mig tvingad att byta jobb på grund av det som hände. Speciellt eftersom det är något som jag inte rår för. Jag kommer säkert alltid att undra också om jag gjorde rätt val som anmälde. Även fast jag innerst inne vet att det som jag gjorde var rätt. Jag tror och hoppas att jag kommer att reagera likadant framöver oavsett rädsla för konsekvenserna.

Jag är hellre stark ensam, än svag i mängden. #MeToo

pixelstats trackingpixel

2 thoughts on “17.10.18

  1. Marjo Norrman

    Jag kan inte heller se mig som ett offer, har varken utsatts för våldtäkt eller regelrätta övergrepp, men kan inte heller säga att jag aldrig upplevt sexuella trakasserier, Inte de senaste decennierna, utan mer när man var yngre och då 9 gånger av 10 av män som var dubbelt så gamla. Klarade mig nog ganska bra för att jag var så arg när jag var ung, mycket för att jag tyckte att samhället begränsade mig p.g.a. mitt kön, är glad att jag lyckats fostra mina döttrar till “strong independent women” som inte kommer att låta sig stoppas av nåt eller någon!
    och sist men inte minst … Jag tycker du gjorde rätt! Jag hoppas att det framgick då också.
    PS. Skator är mycket grannare än kråkor 😛

  2. Petra Post author

    Tack Marjo, jo en enstaka mängd var på min sida tyckte jag. Men visst är det jobbigt att inget blir detsamma någonsin igen? Det är nog det värsta. Men det blir annorlunda och nya möjligheter dök upp för mig. Nej precis, det är nog det bästa så som min pappa och mamma gjorde. Att man alltid ska stå upp för sig själv och andra om något händer som är fel. Ska lära Alex samma sak, men också att behandla kvinnor med respekt men också andra människor och djur. Man har en mycket viktig roll numera. 🙂

    Ja jag håller med, och jag gillar saker som glittrar! Typiskt skataktigt. 😉

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *