No woman, no cry.

Lite härlig fredagsreggae och en stilla stund framför datorn. Idag har vi varit i Arninge och köpt de sista julklapparna. Vi var på väg till Täby Centrum men kom i princip till avfarten innan det var smockat med bilköer som alla försökte tränga sig inåt mot de sista parkeringsplatserna så vi gav upp och vände ut på E18 igen. Vi orkade heller inte kämpa oss in på Max för lite lunch utan tog oss igenom drive-thru och käkade i bilen på parkeringen i Arninge Centrum. Att lite jul ska bringa sån kaos bland folket mitt på dagen en fredag innan julhelgen? Ja, då vet vi det nästa år antar jag. Att köpa allt på nätet eller vara ute i godare tid typ. Jaja, nu är det gjort och det som är kvar är att handla på oss julmaten men vi har gott om tid eftersom vi ska fira med familjen på juldagen i år (vi kör vartannat). Så det blir bara jag, Niclas, Alexander och flickorna här hemma framför Kalle Anka. Men det är mysigt det med.

Appropå reggae, visste ni att forskning tyder på att det är en av musikgenrerna tillsammans med softrock som hundar uppskattar mest? Osäker på varför, men kan tänka mig att det mjuka gunget är något som stillar deras sinnen. Om man gämför med techno och rave så är det nog svårt för hundar att uppskatta sådan musik på samma vis. Bob Marley är för mig så klart en sann favorit och No woman, no cry en klassiker. Den är också en av de mest missförstådda låtarna där många misstror den för att handla om olycklig kärlek när den egentligen skrevs med ett motsatt syfte. Bob Marley, menade; gråt ej min kärlek, för jag kommer tillbaka och skrev den till alla hans kvinnor. Bob Marley dog den 11 maj 1981 av en hjärntumör i Miami där han mellanlandade på väg hem till Jamaica i försök om att få dö i sitt hemland. Hans sista ord till sin son Ziggy Marley var “Money can’t buy life”. Och det hade han fullständigt rätt i. Men som en troende av rastafari så tror man också att genom att förneka döden så lever man för evigt och åtminstone hans musik kom att leva och samla in nya fans världen över mer än 30 år senare.

Jag har i dagarna sen jag bloggade senast hunnit med en del pyntande och piffande. Men jag har också varit väldigt ledsen. Desto närmare julafton jag kommer desto mer ont gör det att pappa inte är med oss. Jag hämtade in hans gamla skrivare och 2 flyttkartonger med hans saker från garaget igår. Det är mycket böcker men den ena kartongen var en av de som jag bara flyttade från hans garage till mitt och det innehöll gamla papper delvis och jag hittade ett gammalt servicekvitto från Domus TV-service, han hade köpt en ny TV den 21 december 1983. Säkert ville han ha en ny tv inför jul och kanske kolla på Kalle Anka. Jag var då knappt 2 månader gammal och det var min första jul.

Jag mottog tidigare i december fysiska kopior av hans senaste arbete på Länsstyrelsen “Full fart framåt” som jag ska dela ut till familjemedlemmarna på jul som pappa alltid gjorde. De skickade med hälsningar från hans avdelning och en av hans kollegor som numera är redaktör för FFF skrev ett ganska långt och fint brev till mig och jag ville svara och kom på att jag hade hittat “extra fint brevpapper” längst ner i pappas skrivbord som jag sparat, tillverkat 1943 och pappret var så där gulnat som enbart tiden och glömskan om att det funnits kunnat påverka. Så jag tog fram min bästa penna och började skriva. Tack för allt ni sagt och gjort, och sen även några kommentarer om deras berättelser som jag både grät och skrattade åt. Min egna berättelse var om alla pappas pennor som jag hittat överallt i hans väskor, kavajer och en portfölj som jag har kvar; där i första facket låg 3 pennor, i fack nummer 2 låg 5 pennor och för säkerhetsskull fanns det 7 stycken pennor i det sista facket. Det är väl alltid bra att ha lite pennor med sig?

Och i min egen väska när jag skulle rannsaka mig själv så hittade jag 4 pennor i mitt enda fack. Så äpplet faller inte långt ifrån trädet. Jag slängde ner en av pennorna jag hittade i pappas portfölj i kuvertet och tryckte på mitt sista frimärke. Jag vet inte när jag skrev ett brev senast innan. Kanske för 20 år sedan då jag och min kompis i Skåne brevväxlade. Det kändes bra att trycka ner mina känslor i bläck på ett mer än 80 år gammalt papper. Jag vaktade mina tårar från att fläcka pappret medans jag skrev; Tack för fotografiet som ni budade till mig inför begravningen som nu står i mitt bibliotek och jag och Alexander passerar fotografiet varje dag. Vi säger god morgon morfar, god natt morfar, vi saknar dig morfar. “Little darling, don’t shed no tears. No woman, no cry”…

pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *