I’ll find my way home.

Visste ni att foster redan vid cirka 16 veckor börjar höra saker från världen utanför livmodern? De hör givetvis inte lika bra som någon som är i krokarna utanför utan får en viss dämpning av olika varianter så som placering osv. Men där ligger de och kanske undrar vad som händer utanför. Jag själv lyssnade jättemycket på musik och började under några månader med att starta Jon & Evangelis – I’ll find my way home och ett glas vatten med C-vitaminsbrus. Idag gjorde jag av slumpen samma sak. Något påminde mig om att det var längesedan jag hörde låten som jag älskar så. Tanken var att eftersom den är en av mina favoriter skulle jag göra den till Alexanders favorit med. För han kommer kanske att minnas någonstans i det bakre minnet att han uppskattade låten och var trygg.

Men sen kom den dagen då jag efter en vilopaus fick telefonsamtalet som kom att förändra våra liv för evigt. På så många vis förutom mitt framtida val av morgonmusik, för den morgonen innan idag var sista gången jag lyssnade och drack min C-vitamin i lugn och ro och utan några tårar på en väldigt lång tid. Det var alltså morgonen, måndagen den 5 juni 2017 och följande mornar har det varit Mikael Wiehe eller Nationalteatern som dundrar på. Och jag har vrålat med tårarna i ögonen, “dom burar in dina egna barn”. Och det blev istället det som kanske påverkade Alexanders sista tid i livmodern. Jag var så bekymrad ibland över hur mycket jag grät, skulle det komma att påverka det lilla livet med en mamma som bara gråter? Men nej det verkar det inte ha gjort. När han tittar upp på morgonen mot sina föräldrar med sina blåa ögon så ler han alltid och när man blåser luft på hans mage eller kittlar honom så skrattar han högt. Han är glad, nästan alltid lika glad.

Vi har haft en underbar jul, ändå från uppesittarkväll till Kalle Anka samt Tomten är far till alla barnen. Vi har fått så fina julklappar från hela familjen som vi myst med både igår och idag. Igår var mina familjemedlemmar över på julmiddag, julklappar samt en “Himla massa program”. Vi saknade pappa, men försökte fokusera och få julen att handla om oss som är i livet och minnas de som inte är med oss på en begränsad nivå.

Idag tänkte Niclas och jag chilla innan vi gör oss redo för nästa folkinvasion, nämligen nyår. Vi har bjudit in ett 10-tal vänner till nyårsmiddag och stillsamt firande i huset. Varken Wilma eller Stella är rädda för fyrverkerier men jag hoppas för mina grannars skull med både hundar och katter att det respekteras här i Snapptuna att man inte ska avfira fyrverkerier i bostadsområden med hänsyn till både vilda och tama djur. Vi har dessutom ett stall i närheten och hästar som är rädda för smällarna är svåra att lugna. Men vi får se, jag har förbjudit våra gäster att smälla från vår tomt och hoppas att de som vill smälla isåfall går/åker till en idrottsplats i närheten. Nej nu ska jag frossa i lite överbliven julskinka och en pepsi. Mums, fillibana…

pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *