Kära pappa.

Nu sitter jag här och det trillade precis in ett mail att dina frimärken nu är ute till auktion. En stor samling rariteter och mycket klassiskt svenskt. Jag blir ledsen när jag tänker på vad de representerar. Ditt största intresse och ingen av oss barn har tyvärr fallit tycke än. Fast Millus tog din bästa och kanske viktigaste samling. Det som filatelisterna vi plockade in sa att vi borde spara för det var ditt livsverk. Det sålde vi inte. Eller ja, vi har ju inte sålt egentligen än. Men de är ute till auktion och jag ska precis maila din kompis Uffe och berätta så han vet. Dina frimärken har kanske varit ett av våra största besvär. Vi har fått skambud av oseriösa män och Tobbe blev jagad på telefonen så han behövde stänga av den. Men till slut hittade vi en snäll och äldre man. Ni var tydligen bekanta och han visste inte om din bortgång och blev mycket ledsen. Han hjälpte oss också så pass att han sorterade allt han skulle sälja helt gratis. Men han får naturligtvis provision. Men vi vet ju båda att sorterande är det jobbigaste.

De hade varit 2 specialister som hållit på i månader. Detta trots att också specialister hjälpt oss packa och också köra över allt med släp. Ja, Pelle och Bertil från Svenska filatelistförbundet var väldigt snälla herrar. Det enda vi gjorde var bjöd på lunch och fika. Men de fick också ta dina tomma frimärkspärmar som vi inte riktigt behövde. De var jätteglada, och de sa att det var så hemskt att du bara blev 65. De var båda över 70 och levde gott på sin statliga pension och med sina frimärken som de hade källaren full av. Men du hade hela ditt hus. Det ramlar fortfarande fram frimärken ur böcker och kuvert. Sen har jag en hel samling med dina schackböcker i mitt bibliotek nästan så jag skulle kunna öppna ett museum. Fast intresset är nog svalt dessvärre.

Du vet jag hittade de 4 svingamla kartongerna i ditt garage och lyfte bara in dem direkt i vår flyttbil som vi hyrt. Sen har jag då och då plockat in en låda och gått igenom. Men de här lådorna är mycket gamla märker jag på innehållet. Från farmor och farfar och du har nog bara flyttat med dem. Nu har jag precis packat upp en gammal Obs-kasse med ett Sydtyskt porslin från Beravia/Winterling med gammal stämpel. Jag fick googla en timme för att få reda på allt. Det är en semi-raritet som lurade längst in i ditt stökiga garage. Tillsammans med en massa andra små skatter. Jag hittade våra plasttallrikar som farmor hade när vi åt som små. Jag tänkte att de kan ju Alex få använda. Hur vanligt är det att man har kvar sådant så länge? Men vi slänger ju sällan saker som fungerar och ibland inte ens sådant som är trasigt. Man kan ju kanske laga den? Jag har också kvar din gamla projektor. Eller vad det heter som förstorar stillbilder. De har jag också kvar och ska se om jag får fram något. Någon dag alltså.

Medans jag går igenom dina saker så dyker det upp mer och mer av mina. Jag är också dålig på att slänga och köper nya saker fast jag redan har så mycket. Men jag märker ju att jag brås på någon. Och sen är jag ju som jag är med mina idéer och det blir inte bättre av allt som händer omkring mig. Juste, jag har inte hittat dina LPs men de är ju någonstans. Jag mailade Mikael Wiehe och frågade om en autograf på Ljuset som vi började din begravning med. Han svarade direkt att det ordar han självklart. Han är snäll tänkte jag. Det är bra som artist tror jag och han fick ju precis två nya fans. Jag och Alex alltså, Alexander älskar “Det här är ditt land” och gärna när jag sjunger med. Den är väldigt fin den med. Jag ska lära mig spela den på gitarr en dag. Jag övar så dåligt på grund av handen. Det är svårt att kontrollera vänstern. Men på fredag ska jag fixa den också och det ser jag fram emot. Plus att också vara “lediga” hela familjen.

På torsdag kommer katten. Vi tror Ramses passar bäst. Men vi har inte bestämt. Vi behöver en katt här då vi har en näbbmusinvasion i garaget och varken Wilma eller Stella är speciellt dugliga på att jaga dem. Du tyckte iofs alltid att de verkade vara mindre begåvade. Men jag märkte sist vi sågs att du gillade Wilma lite när du klappade henne och lät henne sitta i ditt knä. Både Wilma och Stella älskade dig och var jätteledsna och letade varje gång vi kom hem till dig efter att du dött. Men till slut i samband med att vi tömde gav de upp. Kanske försvann lukten som annars triggar hundar när de hälsar på.

Men nu ska jag sluta skriva. Det är redan för långt och för ledsamt. Men jag saknar dig och jag glömmer aldrig. Hälsningar Petra, din dotter.

pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *