The Road

Förlåt för igår och mitt ledsna brev till pappa. Det blir tyvärr lite som det blir om man följer mig. Jag är inte ledsen jämt, men ändå ofta och i små partier just nu. Kanske är jag i ett psykiskt självskadebeteende när jag går pappas gamla grejer. Och jag vet ju aldrig vad jag kommer hitta eller hur jag ska reagera. Men det jag skrev igår hade en nästan magisk effekt på mig. Jag fastnade i bitar av mitt skrivande och grät samt kände ett tryck i bröstkorgen. Men det kom ut, det jag ville få sagt. Sen somnade jag som en stock och vi sov tills klockan 10 imorse då Alexander vaknade. Då låg vi och myste i sängen och ammade. Han är så fin min lille son. Har alltid ett leende på sina små läppar. Ibland undrar jag om det är någon form av karma detta. Att efter allt det svåra som hänt oss så fick vi i alla fall en liten ängel. Och han ger oss så mycket glädje.

Just nu sjunger jag med i låten jag länkat, den är fin och mysig och Alex gillar när jag sjunger med i musiken. Han ska sova nu helst, men han har lite svårt och kämpar med krokodilen och nappen. Han lägger alltid sina händer över ansiktet när han är trött och gnyr. Det är så kul att vara vaken, men ändå är för trött. Jag vet ju hur det känns som gärna passar på och är vaken när alla sover. Då är liksom hela nedre huset bara mitt och jag kan dansa runt och småsjunga. Eller bara göra något kul i min ensamhet.

Jag har egentligen bara bott själv i 1,5 år av hela mitt liv. Jag har annars alltid varit sambo eller barn. Men mina bostadssituationer är väldigt komplexa. Jag bodde nämligen med min pappa tills jag fyllde 26 och flyttade ihop med min första kille. Och vi höll ihop i nästan 5 år men bodde alltså ihop i 4. Sedan hände det en massa saker som jag inte orkar gå in på. Så jag bodde med en annan kille i ett halvår innan jag fick flytta hem till pappa igen i lite mer än en månad tills jag köpte min första lägenhet i Sundbyberg. Där skulle jag bo helt själv och upptäcka fullständigt hur det skulle vara att vara vuxen på riktigt. Jag hade aldrig städat en duschbrunn och med mitt hår kan jag säga att det var ett helvete. Jag fick suga i mig två stycken 4cl Laphroaig och en bärs för att fatta modet att börja gräva i avloppet.

Men jag gjorde det själv. Jag försökte få Niclas att göra det åt mig men det vägrade han. Han sa att han städar sitt eget avlopp där jag också sunkar ner när jag använder duscha. Jag minns det dock som att hans kompis Fredric städade hans avlopp. Men ja. Jag tog mitt eget. Sen lärde jag mig hur man avfrostar en frys och att fixa säkringarna men också att sätta upp gardinstänger och borra i väggar. Upp åkte saker på väggarna även om de inte alltid vara raka och rätt. Det var mitt kaos och min fristad. Men jag och Niclas på varsin sida om Stockholm hade långt ifrån varandra och ville bo ihop permanent. Så där påbörjade jag åter igen livet som en sambo och började successivt lassa över besvärliga uppgifter på någon annan.

Och här sitter jag, nu med en sovande bebis och en kopp svart thé. En dryck jag sällan dricker numera vilket är konstigt för det är ju så gott. Jag tänkte att jag försöker dricka mer thé och mindre kaffe eftersom min mage börjar kännas dålig. Jag får ofta katarr eftersom jag levt ganska så stressigt. Känsligheten är dessvärre kronisk och kommer vara med mig resten av mitt liv. Från toppen ändå ner till botten.

Jaja, nu sover han och jag ska se om jag kan få något gjort idag. Tveksamt. Min lista har bara 2 punkter: Städa och tvätta mina sminkborstar. Jag städar hela tiden och ändå är det alltid en sån kaos. Det blir väl så med man, bebis och två hundar och snart en liten katt. Det blir som det blir. Duscha behöver jag också göra. Men det sparar jag nog tills ikväll. Bästa känslan att få krypa ner i säng med nytvättat nattlinne och helt ren. Så kan jag ta nya tag imorgon både fräsch och pigg.

pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *