How I met your father. – Part 1

Okej, idag kom jag att tänka på den där känslan man får när man träffar sin kärlek för första gången. Håll i er nu för detta kan bli långt… Okej, så jag var på ett antal blinddejts innan jag träffade Niclas. Jag var då singel och sökandes. Inte efter någon man egentligen utan människor och livet utanför sambo och pojkvänner. Jag träffade många udda figurer… IT-konsult som var kortare än mig. (Jag är 169cm) och jag bar ballerinas för att bli så kort som möjligt inför vårat möte. Vissa killar har ju extremt mycket komplex över sin längd och jag är ofta lite längre än medel. Så, IT-konsulten var inte alls lik sin bild. Och han var slafsig. Jag tror mig sett en fläck på hans tröja och jag som brytt mig om rena kläder och korta skor.

Det var världens sämsta dejt och killen hade absolut noll i spelkänsla. Jag bodde då tillfälligt hos min pappa i Vällingby så jag tog min bil till Kungsholmen där vi sågs. Han drack asmycket vitt vin och försökte övertala mig att dricka hela kvällen. Nej, jag kör. En liten skvätt? Nej, tack.

Sen kom han in på hur dåliga löner vi kvinnor inom IT kan ha. Ni måste ha det så svårt. Alltså nej, svarade jag. Jag sysslar med IT-världens hjärnkirurgi och är rätt unik faktist. Så det går ok. Ge mig en siffra väser han och ropar ut sin månadslön som konsult. Ja, svarar jag. I mitt specialområde tjänar man helt enkelt mer… Ja då får du stå för notan. Dig behöver man inte smöra för. Ja, eller så har jag precis betalat 1,5 miljoner för min etta på Mariagatan och vi delar?

Okej, men då får du skjutsa hem mig. Fan heller, du kan gå. Men han tjatade och följde efter mig till bilen så jag släppte av honom vid bussen. Han vägrade typ hoppa ut och frågade om jag ville ses imorgon? Nej, jag ska tvätta och hänga med pappa sa jag. Fan vad lame säger han. Aa, men du ser ut att behöva tvätta med sa jag och pekade på bildörren. Får du upp den själv? Ja, jo tack.

Sen körde jag hem. Buskörde lite med gammal rock på i högtalaren: Cats In the Cradle med Ugly Kid Joe, sjukt bra låt för övrigt. Så klockan var efter 11 på natten och gatorna var mörka och tomma med dämpad gatubelysning. Precis som jag gillar det. Ibland slår jag på soundtracket till Drive och tar omvägar. Det är terapi det med. Men man ska köra försiktigt. Och inte fundera så mycket på vart man ska. Men jag var 29 år och det var fortfarande sen sommar. Den bästa tiden med alla kräftskivor och semester. Jag har alltid haft sen semester eftersom jag sällan fått välja i tidigare anställning. Nu gör man som man vill faktiskt. Det är smidigt.

Jag och pappa gillade att äta glass och kolla på Greys Anathomy. Så vi gjorde det på söndagen dagen efter den kassa dejten. Hur gick det då sa pappa? Nä, han var dryg och pratade för mycket. Det låter som du, sa pappa. Ja, exakt det blir ju jättefel. Ja, kanske det sa pappa. Pappa och jag hade en speciell glassritual där vi köpte 3 smaker i sån storpack, på med chokladsås och färgrann strössel så har ni Petras discoglass. Pappa gillade den starkt. Men skippade strösslet och såsen denna gången i och med hans diabetes.

Så himla off topic. Så vad var jag? Jo, alltså det börjar ju bli jättelångt så jag insåg att jag fortsätter min story senare där det kommer nya smaskiga detaljer om Petras 100 dagar som singel. Alltså, det var ju många konstiga karlar och omständigheter. Så fortsättning följer… Ska försöka hitta bilder anpassat till samma tidsepok så som nedan, den 24:e augusti 2013 på mammas födelsedag. Hon fyllde då 67 år och jag körde ut till henne med pappa och bror i min Prius.


pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *