How I met your father. – Part 2

Alltså jag blir ju typ utbränd när jag ska gå igenom min egna Instagram och ska leta gamla foton. Vad mycket saker som händer och jag har periodvis varit ganska aktiv. Extremt dessutom på senare. Men jag postar när jag känner för det. Jag postar ju främst för min egen skull och inte för att få likes liksom. De är väl en bonus så klart att folk uppskattar det man skriver och gör. Men egentligen så bryr jag mig inte så mycket. Det är ju också kul att se vad andra gör. Man ser deras dag, mat, katt eller hund och så klart småbarn. En del är bra bilder bara helt enkelt. Jag gillar allt. Fast egentligen kanske minst bilder på barn om jag ska vara ärlig. Bara mitt eget och barn som jag träffar tycker jag är kul. Men man följer ju ganska många fler än så. Säkert ser de mig på samma vis. En jävla spammer med alla mina saker, barn och djur. Fan, chilla lite va?

Då får man ju helt enkelt unfollow om det ska vara på det viset. Jag har slutat följa ganska så många på Facebook faktiskt. En av dessa skrev alltid så extremt dumma och nedvärderande saker om allt och andra. Man blev alltid sur över hens försök att verka cool… Vem skryter om att man är våldsam typ? I olika bilder, uttryck och diverse. Jag pallade inte mer och istället för att sitta och bli provocerad hela tiden. Då blir man på dåligt humör helt i onödan. En annan jag slutade följa postade så mycket bilder på döda djur och olyckor. Asdeppiga grejer när jag sitter och vill bli glad av söta djurbilder. Det åkte bort till slut och gladare blev jag.

Jag är en sån som lätt påverkas av saker och andra omkring mig kan tolka saker säkert annorlunda från hur de är menade. För vi säger ju inte allt vi menar med våra bilder. Jag har börjat skriva mer ibland för att förklara men är skeptisk till om alla verkligen läser. Man pallar ju inte alltid. Men jag ser till att vara hyfsat påläst innan jag kommenterar något som jag anser provocerande eller dumt där de spelar roll. Typ som att fyrverkerier faktiskt är olagliga och skadliga för miljön. Det har jag tjafsat mycket om på Facebook, och jag vet. Många gillar dessa sattyg och vill fortsätta smälla trots konsekvenserna. Okej, alla har vi ju någon pass antagligen på saker vi gör som vi vet är dåligt.

Anyway, så hoppas jag i denna stund att ni funderar på personer ni borde avfölja som bara skadar eran vardagsmojo eller skapar dåliga vibbar. Vi har säkert alla någon som får oss att känna oss sämre på något vis om det så är träningsbilder, mat eller småbarn så kanske det reflekterar en känsla som man inte önskar sig. Så bort med dessa! Och var var jag nu då? Jag blir psykiskt utmattad och utbränd av att gå igenom min Instagram och blicka tillbaka. Det dyker upp mycket minnen med varje bild. Bra och dåliga. Jag har inte rensat min Instagram någonsin så det är spännande. Jag har mycket bilder överlag som ligger utspritt här och där. Jag gillar ju att fota saker på en novis nivå. Men så när jag plockade upp min Instagram så dök en bild upp från en av mina dejter. Han är inte så aktiv av sig, men han la till mig och har skrivit av och till under 3 år. Ett jävla pucko egentligen. Vi klickade inte heller när vi träffades vilket var förvånande för vi hade så bra kontakt på www.happypancake.com/ och han verkade rätt rolig som person. Jag tycker oftast att humör är en av de viktigaste egenskaperna hos den man ska börja dejta. Och vad som är roligt och inte är alltid lite relativt.

Jag hade dagen innan ätit ett grönt äpple och fått en korsreaktion från min egentliga pollenallergi. Det händer inte speciellt ofta faktiskt och nästan bara med gröna äpplen så jag undviker fortfarande just dessa. Så hörde han av sig på söndagen och ville ses. Det var den 8:e september och bilden nedan visar bland annat utsikten mot Lötsjön där vi satt och fikade på Gröna stugan. Jag drack en starköl och han drack en cola. Sen snackade vi på. Jag hade jobbat hela natten mellan 23-06 och var rätt trött fortfarande. Sen hade jag en skarf runt halsen trots att det var svinvarmt för att täcka mina nässelutslag på halsen. Jag såg inte klok ut egentligen. Men kände att det spelar nog inte så stor roll. Jag ser ju liksom ut sådär ibland.

Och om man inte kan ta mig som jag är och ser ut så är det naturligtvis fel. Men jag vet typ inte vad som var off. Men något var det. Han sa också att det fanns inte det där pirret. Vilket jävla pirr sa jag? Jag fattar inte. Jag brukar nog behöva träffa en person mer än en gång för att få ett sånt där pirr. Nä, sa han det finns hos vissa redan från första stund. Nej det tror jag inte på sa jag. Så där blev det inget mer. Men han har hört av sig ibland och velat inleda en sexuell relation i efterhand bakom ryggen på sin nya tjej och numera fru. Jag är dock fortfarande inte intresserad. Vilken jävla nitlott det hade varit att börja träffa den här snubben. Otrogen och antagligen allmänt obegåvad skulle jag tro.

Jag var så bitter och sur på den tiden. Jag bodde ensam och var helt i spillror efter min egen kaos i tidigare relationer. Jag mådde väldigt dåligt och kände mig ensam. Men jag hade vänner och jobbet som stöd. Sen när jag var ensam och hade tråkigt så loggade jag in på Happypancake och skrev till roliga filurer. Jag hade massvis med konversationer med olika killar. Det är ju liksom kul att snacka med folk man inte känner och sen se vad det leder till. Det blev ganska många öl och middagar med främlingar. Jag minns inte allas namn men får upp en svag bild av hur de såg ut. Väldigt varierande och definitivt hade de tagit sin bästa bild och använt till deras profiler. Man lär sig att inte riktigt ta bilderna som den sanna verkligheten när man går på en blind date.

Så det var den misslyckade dejten. Jag har nu skapat ett nytt draft med “How I met your father. – Part 3” som jag ska börja fundera och samla material till. Trevlig fortsatt söndag, och ni sökande singlar därute borde faktiskt överväga att skaffa ett konto på någon sajt och börja chatta. Det är alltid en kul distraktion men tänk på att det finns många idioter där ute. Men inte alla, så man får ha en öppen inställning och ett ärligt bemötande tycker jag. Sen ska man träffa någon kan det vara bra att göra det ute första gången och inte hemma mest för att vara säker. Och är man ute sent kan man messa någon kompis kanske. Mest så man inte råkar ut för något oväntat. Men det är ganska ovanligt och har aldrig hänt till exempel mig. Men jag pratade alltid med de man träffar lite innan och får en bra känsla. Många träffade jag inte för att de verkade vara helt väck och konstiga. Så lite om det kan jag berätta också. Tudelu… 🙂


pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *