Don’t compromise yourself…

…You’re all you’ve got.

Ni som träffat mig i person, har ni tänkt på att jag har ganska högt hårfäste? Det är en av de många saker jag ärvt från min pappa. Det är också något som plågat mig av och till under hela mitt liv. Inte bara som komplex men också att jag blev väldigt mobbad som barn för mitt utseénde. Jag skojade tidigare om att jag var den fula ankungen, men min pappa kallade mig för en liten svan med min långa hals som jag stack upp från spjälsängen. Alexander är också en liten svan, en liten knubbig söt svan.

Men i alla fall, före fåfängans tid då neandertalarna tros ha blandat sig med homo sapiens så finns det forskare som tror att de valde bort intelligens mot skönhet. Ni har ju garanterat sett hur man tror att neandertalarna ser ut? Och sen vet ni nog redan hur vi människor kan se ut? Vi finns i alla former, storlekar, färg och temperament. Det finns olika teorier om att vi har olika mängder av arvsanlag från våra förfäder i oss. Jag skulle t.ex. i teorin kunna vara närmare besläktad neandertalaren än ni? Eller precis tvärtom. Men det råder också en del teorier som visar på att Homo sapiens idaltu istället är vår närmsta släkting.


Vet ni vad jag gjorde de åren då mobbarna var på mig som mest? Jag gömde mig i biblioteket, för där fanns inga stökiga ungar. Egentligen typ ingen alls under lunchrasterna och jag började bli stammis då jag stukade min fot i 8:an. Det var jättelångt till matsalen i högstadiet på Hallonbergskolan och jag orkade bara ta mig dit en endaste gång under mina 3 veckor på kryckor. Det var bara jobbigt att hoppa till bussen för mig, men jag fick väldigt vältränade armar. En dag satt jag i bibloteket och läste om ämnen som är relaterat till det jag pratat om ovan. Människans ursprung. Jag satt faktiskt nära entrén och några taskiga killar såg mig utifrån och rusade in och tog mina kryckor och stack. Så får man inte göra sa en bibliotekarie men hon var nog rädd för killgänget och gjorde inget mer. Vad ska jag göra nu? Frågade jag, hon svarade att de kommer nog tillbaka. Ungefär en timme senare kom en lärare ner med mina kryckor som eleven hoppat in på hans lektion med. Killen som stal kryckorna hade sagt att han tog kryckorna från den vanskapta tjejen i biblioteket. Det vill säga jag.

Jag fick skäll för att jag missade min lektion och försökte förklara mig. Sluta hitta på ursäkter Petra, det är bara några veckor till sommarlovet och du kan faktiskt anstränga dig lite. Ja, men jag har det svårt med kryckorna och hissen svarade jag. Hallonbergsskolan var enorm med långa korridorer och trappor. Och så fort jag var bland elever så kunde dåliga situationer uppstå. Bäst var att hoppa runt när alla elever gått in på lektioner så jag fick vara ifred. Men då kom jag alltid för sent. Det som också hände den sommaren 1997 var att jag upptäckte hur lätt det kunde vara att avstå från saker när man inte orkar. Mat, umgänge och sötsaker.

Jag var ganska knubbig på den tiden, och det var det värsta trots allt. Att jag behövde höra, förutom att jag enligt mobbarna såg ut som en av utomjordingarna i Mars Attack så var det också att jag var ett jävla fetto. När några killar kastade sten på mig och tennisbollar så sa det att det var omöjligt att missa. En sten träffade mig på kinden en dag och jag fick springa på toaletten istället för att åka hem. Jag skulle ha sällskap på bussen av mina kompisar men de åkte hem utan mig och jag blev kvar på toaletten tills jag var säker på att skolan var tömd. Det blev inget stort märke i ansiktet men det gjorde ont och kinderna var röda. Mina ögon var också röda av allt gråt och när jag kom hem gick jag direkt in på toaletten och la mig i badet. Det är också en fristad för mig även idag. Jag letade bland mammas gamla smink och la över ett lager av någon cremefärgad massa. Jag hade inte börjat sminka mig än på den tiden. Kanske var det problemet? Eller hela jag. Jag funderade länge på vad det var som bestämde vem som blir mobbad och inte? Är det vår fåfänga, eller den animaliska instinkten där man måste trampa på andra för att visa sina styrka. Så som vargar beter sig i det vilda, men också även hundar.

Men jag skrev inte det jag precis skrev för att få något medlidande och vill inte att någon ska “tycka synd om mig”. För frågan jag ställde mig då, hur hade livet varit som poppis i högstadiet kontra utfryst och retad så ångrar jag idag inget. Jag är fullkomligt ointresserad av hur andra klär sig eller ser ut när det kommer till normer. Jag vet, att vara sig själv till fullo är inte bara befriande utan också ibland en börda. Kanske låtsas man vara någon annan än den man vill vara i flera år för att rätta sig till andra. Bäst vore kanske om man möter en kompromiss. Jag känner mig utdömd sedan länge tillbaka och har nästan slutat bry mig. Vet ni vad som är värre än inga vänner? Dåliga, taskiga och vänner som trycker ner dig.

Nu har jag inga sådana kvar idag tack och lov så det var inte det jag menade. Men jag har haft många som klagat på min livsstil, allt mitt shoppande, matvanor, you name it. Jag brukar tänka efter innan jag ska ge någon en pik eller kritik, hur kommer det jag vill säga att tas emot? Och där gör man ett val baserat på två faktorer; relation och hur pass känslig personen är. Exempel: en kollega och vän till mig sa när jag skjutsade hem honom från jobbet, Petra jag är inte attraherad av dig för du är inte speciellt feminin. Jag gillar stilettklackar och tajta klänningar. Ok, svarar jag utan något mer. Jag kunde sagt, jag gillar inte din typ av män heller och är inte attraherad av dig. Men det hade faktiskt sårat den här personen mer än vad hans kommentar sårade mig. Så han fick fortsätta pladdra om hans tidigare dejter medans jag fokuserade på bilvägen framför mig. Jag är trots allt den jag är, som Janis Joplin säger: “Don’t compromise yourself. You’re all you’ve got…”



pixelstats trackingpixel

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *