Posts Categorized: ME MYSELF AND I

Me and things surrounding my life.

17.09.21

Visst är han fin min lilla skrutt? Vi har idag varit på BVC för första gången och kollat vikt och längd. Han är numera 52.5 cm, alltså en halv centimeter mer än vid födseln. Han vägde nu 4.4kg och är därmed tillbaka på sin födelsevikt vilket var optimalt 2 veckor efter födseln. Men han är duktig på att äta, både amma och få i sig lite ersättning som vi ger honom då och då för att han ska äta det vid behov. Han slukar allt.

Det känns bra att det ändå var så enkelt och smidigt med bilstolen och vagnen som jag lyckades montera in och ut utan problem. Jag var lite bekymrad innan att det skulle vara besvärligt och drygt men det var det inte alls. Vi åkte efter BVC och fikade med lillasyster i centrum. Det känns lyxigt att man kan göra lite som man vill på dagarna och umgås med Alex. Han är väldigt bra sällskap än så länge och sover mycket, men gosas gärna med sin mamma och sover på bröstkorgen. Jag brukar amma honom till repriser av Desperate housewives och han verkar uppskatta att somna på bröstkorgen efter maten till alla röster.

Jag försöker packa upp lite saker varje dag men köper en del nya saker. På bilden ser ni 2 böcker som jag införskaffat till mitt bibliotek. Det är så mycket plats kvar i hyllorna och jag har påbörjat en samling med äldre böcker. Framförallt är jag fascinerad av ockulta böcker som på bilden men också läkekonst och medicinska böcker. Men egentligen vill jag nog ha en ganska bra variation. Ett riktigt bibliotek ska ju ha lite av allt.

17.09.20

… När vi två blir en – Gyllende Tider (1980) …

Det känns plötsligt lite som att jag lever någon annans liv. Ett par stora steg ifrån några månader sedan eller t.o.m. ett år. Nu är jag någons fru och någons förälder. Hur blev det så? Det första började med att Niclas friade den 23 april 2016. Han hade lagat min favorit-mat: inbakad oxfilé och hasselbackspotatis. Jag hade jobbat hemifrån med en produktionssättning åt en kund hela lördagen och Niclas hade varit ute på ärenden och förberett middagen. I efterhand är jag lite förvånad att jag inte misstänkte något eftersom han var så extra noga med maten och hade på sig väldigt propra kläder för en myslördag hemma med film. Jag kände mig ganska o-ordnad med mina mjukisbyxor med hål i samt urtvättade t-shirt. Jag smet in på toaletten och drog ett snabbt lager med mascara för att försöka ordna upp mig lite mer. Sen åt vi middag och pratade på som vanligt. Jag var ivrig att se på filmen som jag fått välja och tycker att Niclas är lite långsam. Han säger att han älskar mig mest av allt och att han vill tillbringa resten av sitt liv med mig. Ja, detsamma säger jag. Det vill jag med. Ska vi se filmen nu? Snart säger han och börjar gräva i byxfickan, jag förstår inget. Då plockar han upp den vita asken och frågar; därför undrar jag om du vill gifta dig med mig? Ja, ja det vill jag. Ja, verkligen! Svarar jag…

Jag behöver nog inte berätta för er hur Alexander blev till i praktiken. Utan säger att det var en kväll i mitten av december. Det var vårat första försök och vi blev båda ganska överraskade att vi blev gravida direkt. Vi hade hört så mycket om vilken tid det tog för våra vänner att bli gravida samt de som behövt ta hjälp av IVF så vi hade en lite mer pessimistisk syn på att det kan ta ett tag. Det gjorde det dock inte och den 3:e januari kissade jag på en sticka som visade ett plus. Och här sitter jag 40 veckor senare med den sötaste ungen jag någonsin sett sovandes bredvid mig. Det är nästan poetiskt om tjejen som fick allt hon önskade sig på samma gång men också förlorade en av de människorna som hon älskade och höll av mest.

Jag är väldigt tacksam trots all sorg som jag fortfarande bär med mig varje dag. Jag vaknar och brukar sätta på Mikael Wiehe direkt i högtalarna. Det är ett lotto om jag kommer bli glad eller ledsen men Alex gillar alltid musiken eftersom den är bekant sen innan. Jag har flyttat pappas porträtt till vårt “bibliotek” på övervåningen för att det gör för ont att titta på honom varje dag bredvid min dator där han satt innan. Nu har jag bara hans körkort och jag minns hur jag brukade ifrågasätta att han hade farfars körkort på sitt skrivbord alla år innan, men nu vet jag varför. Vi väntar fortfarande på svar från Rättsmedicin och jag hoppas att vi får veta något snart.

17.09.18

Nu har jag precis skickat iväg min ansökan om föräldraersättning till Försäkringskassan. Jag orkar inte vara duktig och räkna ordentligt på vad som vore optimalt med dagar osv utan la in 5 dagar i veckan med SGI och börjar med att ta tills april och sedan fylla på med ansökan om fler dagar sen. Jag har en del dagar kvar själv men antar att Niclas även kommer ge några av sina dagar. Planen är att jag ska börja jobba igen i augusti 2018. Jag skickade också iväg ansökan om förskola eftersom jag fick tipset om att köa direkt. Det ligger en jättemysig förskola några kvarter bort i samma område som vi bor i och vår kontakt på BVC rekommenderade dem varmt. Men den biten ligger också långt fram men det känns bra att gardera sig lite. Jag sitter dock med en stor hög av papper och blanketter ändå. Alexander behöver få sitt namn till folkbokföringen och Niclas och jag behöver båda signera vårat val. vi blev båda föräldrar automatiskt i och med att vi gifte oss 5/8 – 2017 utan att ifrågasättas vilket var smidigt så klart.

Typ där slutar vuxenlivet, för jag tuggar just nu på en varm toast med sallad istället för middag. Jag har nämligen ätit glass och godis med min systerdotter Clara som var över här innan och umgicks. Vi låg i soffan och kollade på My little ponny och åt en halv burk godis och varsin Piggelin så jag orkar inte en vanlig middag. Eftersom jag är Claras moster så måste jag ju få skämma bort henne och inte tänka så mycket på socker och sånt. Hon var dessutom till jättemycket hjälp när jag skulle packa upp saker jag köpt på Ikea idag. Hon satt intill Alex nest och stoppade i nappen när han tappade den och höll honom i handen. Vi gör det varje natt när han ska sova, låter han hålla runt fingret eller håller i hans lilla hand. Då kan han somna när han känner sig trygg. Annars brukar han bli ledsen. Så Clara höll hans hand och berättade om ponnyernas planer. Verkligen jättegulligt. Hon kommer bli en jättegrym barnvakt senare tror jag när jag måste ut på ärenden. Nu är hon bara 9 och lite för liten för att lämnas ensam med en bebis. Men hon är bra på att underhålla hundarna och vara sällskaplig.

Idag på Ikea ammade jag för första gången utanför hemmet och bilen (samt BB) vilket kändes bra. Det är egentligen ingen big deal kanske men jag var lite bekymrad ändå. Mest för att det är så omtalat på senare och även kritiserat. Jag tycker att det är en av de mest naturliga sakerna som finns och min son måste få äta. Men jag vet också att det besvärar andra och folk blir obekväma. Det gör mig obekväm och speciellt om folk stirrar dömande som att jag gör något fel. Det skulle jag tycka var jobbigt. Framförallt skulle jag nog bli ganska arg om någon påpekade det, så jag vet inte. Förhoppningsvis är det bara enstaka personer som jag dessutom lyckas missa de gånger jag ammar på offentliga platser och om inte så har jag lärt mig att vara oberörd.

17.09.17

Söndag och livet flyter fortfarande på hyfsat bra. Än så länge låter Alex oss sova nätterna igenom och imorse vaknade jag vid 6-tiden och matade, bytte blöja och la sedan ner honom i nestet igen bredvid sin pappa som lyckats somna om. Sen smet jag ner för en lång och varm dusch. Det funkar oförskämt bra än så länge och jag håller fingarna korsade i avvaktan på kaoset. Inte kan väl jag och Niclas producerat världens både sötaste och lugnaste unge? 

Vi har haft ett par riktigt bra dagar med en del kraftag i hemmet och både röjt och städat då vi hade syster och svåger på middag i fredags samt besökte 4H-dagen här i Vallentuna igår med “svärfamiljen”. Vi hade lite roligt åt det ordet iom att det inte är ett speciellt etablerat ord. Men vad säger man egentligen om sin svärmor, svägerska med makar och barn? Det måste ju finnas ett endaste substantiv? Vi kom fram till att jag är däremot en svärdotter med både fan och jävlar i varannan mening. Mina föräldrar frågade mig båda från varsitt håll när jag var ung vem som lärt mig svära så, och jag skyllde naturligtvis på den andre föräldern. Någon bonus ska man ju få som skillsmässobarn. 

I fredags kom också pappas kedjehus ut till försäljning. Vi är så jättenöjda med bilderna som ni kan kika på här! Om ni vill får ni också jättegärna hjälpa oss genom att dela vidare. Vi har redan haft 6 intresserade som bett om förhandsvisning vilket känns jättekul. Jag hoppas verkligen att en fin och trevlig familj kan köpa huset och skapa nya minnen. 

I fredags badade vi Alex för första gången och jag fick inviga “blomman” som man lägger i valfritt handfat eller balja. Verkligen jättesmidig och praktisk att vika ihop. Sen är de ju så gulliga när de ligger i den med. Jag ligger faktiskt i sängen och småvilar samtidigt som jag skriver detta blogginlägg eftersom jag har en hemsk huvudvärk. Känns trist eftersom vi skulle haft besök och jag hade tänkte börja röja i garaget idag. Men båda får bli en annan dag helt enkelt.  

17.09.16

Idag blir en återblick från i torsdags då vi besökte pappa med Alex för första gången, men också troligtvis sista gången för både mig och honom. Huset är ute till försäljning och visningarna är nästa helg. Känner ni någon som letar så får ni mer än gärna dela vidare. Det är ett jättemysigt kvarter där jag bott sen jag var 16. Det är så många minnen. Både fina och sorgliga. Det är väldigt svårt att ta in allt även fast det gått 3 månader. Vi vet fortfarande inte vad som hänt, och i våra ögon så dog vår pappa relativt frisk och kry vid 65 år plötsligt en dag i sitt hem. Vi börjar misstänka att vi kanske aldrig får veta varför och ställa in oss på det. Men det gör mig så arg och ledsen. Man ska inte bara dö hur som helst utan orsak. Men vi får se, jag ska ringa och tjata lite på Rättsmedicin och se om de kör mer tester eller vad som händer. Det är så frustrerande att gå runt och tänka på det. Ser ni att Alex har sin finklädsel på? Den är bara 50 och han är 52cm så det gäller att passa på när det fortfarande fungerar. Han kan ha alla 50 bodys ändå än så länge och jag fattar inte riktigt hur det funkar. Han kanske har långa ben? Hur som helst, jag berättade för pappa att jag köpt den där dräkten redan och ska ha på Alex första kalas där en del av familjen får träffa Alex men också fira våra födelsedagar som var 31 augusti (Niclas) och 26 oktober (mig). Men istället fick han ha på sig den när han var hemma hos sin morfar som han aldrig fick träffa.

Nedan ser ni en bild på trollmamman som unnar sig en körsbärsöl när hennes trollunge sover efter vi kommit hem från pappa. Jag är rätt bortskämd med sömnen som är 6-7 timmar per natt än så länge. Men han har börjar bli lite tjurigare när han vill något. Jag kämpar med att packa upp saker och fixa i ordning hemmet vilket tar en del energi och kraft med. Men det är superkul verkligen. Jag vägde mig igår och har tappat hela 10 kg sen senaste vägningen en vecka innan förlossningen. Vad är det som väger 10 kg funderar jag på? Men det är väl 5 kg för bebis och efterbörd. Sen en massa vätska kvar. Hur som helst har jag bara 4 kg kvar till startvikten. Känns som om jag tappat lite väl mycket fort jämfört med andra? Men det kanske bara är att tacka och ta emot. Jag äter hela tiden och tränar inget utan bara röjer lite hemma och skrotar i trädgården. Idag får vi gäster och jag måste sätta lite fart och plocka så hemmet är någorlunda i fint skick. Dessvärre har vår nya dammsugare gått sönder och vi får sopa det värsta i hörnen. Då är det morgondagens bekymmer… 😉

17.09.14

… Jag stod vi det rytande havet inatt, och såg ut i rymdens evighet. Och jag såg en svag men tydlig glöd; Jag såg att nya stjärnor föds. Och fast det var natt blev det ändå aldrig svart. Där ute tändes nya ljus.
– Ljuset av Björn Afzelius & Mikael Wiehe (1986) …

Idag är jag fascinerad över hur snabbt man återhämtar sig efter en ganska tung/långdragen förlossning. Ni som är pålästa här vet att det började på söndagen den 3:e september med oregelbundna värkar på morgonen. Vi hade gäster och jag gick runt och hade småskarpa värkar titt som tätt. Men orkade ändå av sällskapet samt frukost och ett långt bad. Mamma hämtade hundarna på eftermiddagen och vid 18-tiden var det 3 värkar per 10:e minut och vi åkte in till Danderyds sjukhus. Jag kommer ihåg hur jag småskrattade lite genom vissa av värkarna och log, snart är han här.

Vi fick ta CTG och de gjorde sin undersökning. 4 cm öppen och de skriver in oss på förlossningen och jag får byta om. Vi sitter och pratar och värkarna är ganska överkomliga och minskar i antal. Barnmorskorna kommer in och säger att eftersom värkarna avtagit så pass mycket och jag inte öppnas mer så måste vi lämna förlossningen och låta den återuppta sig hemma efter en natts sömn. Vi får med oss smärtstillande, bricanyl och stillnoct. Jag fick i alla fall 6 timmars sömn innan jag vaknar av nya värkar som fortfarande är för oregelbundna. Jag sysselsätter mig under dagen med att plantera blommor, game:a och bada 2 gånger. Värkarna behåller sin status tills 01 då jag väcker Niclas och vi får åka in till Danderyd igen. De bestämmer sig för att stoppa värkarna igen eftersom jag bara har ont utan framsteg och är för trött. Men vi får stanna på sjukhuset. Jag får samma dos som i söndag och dessutom morfin för att somna snabbare. Jag kräks upp alla tabletterna 3 minuter efter jag svalt dem och sjuksköterskan vågar inte ge nya. Men morfinet räcker för en hyfsad sömn på 4 timmar innan frukost och läkarronder. 

Läkaren kommer fram till att de ska sätta igång förlossningen medicinskt så fort förlossningen här ett rum ledigt. Vilket blir efter lunch får vi veta. Vi roar oss med att äta lunch och knata runt i solen på sjukhusområdet och äta glass. Snart. 

Vi kommer tillbaka vid 13 och får packa ihop oss för att komma ner till förlossningen. De administrerar värkstimulerande dropp och avvaktar. Jag reagerar väldigt stark bara på minsta dosen och efter en timme så är värkarna i full gång. Vi avvaktar ytterligare. De bestämmer sig efter några timmarna att ta vattnet (hinnsvepning) för att hoppas på bättre resultat. Jag andas in lustgasen men har svårt eftersom det är så mycket som 7 värkar per 10:e minut vilket är för många och ineffektivt säger barnmorskan. Vi avbryter värkstimulerande ämnet och avvaktar epidural. Några centimeters öppnande har tillkommit men inte som förväntat. Jag har ingen som helst tidsuppfattning på grund av lustgasen och smärtorna mellan. Det är för många värkar för att kunna parera dem alla med lustgas och jag ligger tills slut bara på sidan och gråter. Jag försöker höra på vad dem säger men är bitvis frånvarande av smärtan och lustgasen och kan inte ta in information. Niclas håller min hand och påminner mig om andningen. Han har sån stenkoll på CTG:t att han vet när jag kommer ha ont långt innan jag vet och hjälper mig förbereda mig.

Narkosläkaren kommer med epidural. Den tar bort all smärta inom 20 minuter och jag kan lägga bort lustgasen och inom några timmar ser vi goda resultat på öppning. Min kropp verkar äntligen förstå vad den ska göra. Vi är alla positiva och närmar oss midnatt. Det kommer intensiva värkar men bedövningen är så pass kraftfull att jag känner dem knappt. Vi börjar märka ungefär efter en timme att det är dags för en ny dos av epidural och jag fick totalt 7 doser. Barnmorskan har också kört igång med värkstimulerande igen. Efter en sista epidural ville barnmorskan pröva en mer aktiv process för den sista biten då 10 centimeter uppnåtts men lillen inte riktigt var redo än. Jag är inte så taggad eftersom jag kräkts vid varje positionsskifte sedan 8 timmar bakåt med undantag för stunden med bedövning från epidural. De har haft glukos-dropp med eftersom jag inte ens får behålla vattnet jag sipprar på. 

Jag börjar få rejält ont igen och vi tar fram lustgasen igen. Jag vill ha mer epidural men eftersom den hindrar mig från att känna värkarna så säger de nej. Jag är arg och frustrerad och kan inte hålla en god min längre. Vi försöker få honom neråt trots att jag inte har några bra krystvärkar.

I min journal som jag läst i efterhand står det att jag spontankrystar. Jag är så trött och mår illa konstant och kräks. Niclas är redo med en kräkspåse och pratar lugnt och tröstande med mig samt baddar min panna med en kall handuk. Jag säger åt dem att jag inte orkar mycket mer och att de får ta ut honom. Med snitt eller sugklocka. Han är för långt ner för snitt och läkaren som är ansvarig och kollat till oss ett par gånger beslutar för att plocka in sin chef och ta hjälp av sugklocka. Medans de preparerar så arbetar jag och barnmorskan med att få ut honom en bit till. Jag är arg för att de är så långsamma. Men jag har ingen tidsuppfattning och efterhand var det 10 minuter som jag upplevde som 1 timme. Det känns som om de aldrig kommer hjälpa mig och det är jobbigare att hålla emot värkarna än att ge med sig och jag tar mina sista krafter och trycker allt jag kan. De stannar upp och står alla runt mig; 3 barnmorskor och 2 läkare och säger tryck. Jag skriker som aldrig förr och plötsligt hör jag ett nytt skrik. På 2 långa krystvärkar var han ute och kunde se dagens ljus för första gången. 

De la honom på min mage och han tittade på mig med sina stora blå ögon och gnydde. Jag höll om honom hårt eftersom jag kände mig så svag och kallsvettades. “Det här är det värsta och bästa jag gjort säger jag”. 

17.09.13


God morgon! Bilden är från 2 timmar sedan då jag och Alex kollade på nyheterna och myste. Han ville inte alls sova utan att ha fyllt på sin gosdos innan. Det går ganska bra med både amning och sömnen men jag har gjort så i några dagar att jag väcker honom när jag tycker att han ska matas och när det passar mig eftersom jag ändå inte kan sova. Så somnar han antingen om efter maten eller så är vi vakna en liten stund som nu och han får somna om när han vill. Sen försöker jag sova igen, om jag kan. Så igår kväll när jag skulle gå och lägga mig t.ex. så väckte jag honom för att amma precis innan strax innan 23. Han åt nöjt och somnade i sitt nest bredvid mig och inom 30 minuter efter det sov jag djupt med. Sen vaknade jag inte förrän 06 av att gnydde lite och vi matade igen och kollade blöjan men inget hade hänt. Så försökte lägga honom i nestet igen men det ville han inte utan började kinka sig så han fick ligga kvar på bröstkorgen och vi tittade som sagt på nyheterna. Verkligen supermysigt. När han väl hade somnat så kunde jag lägga ner han i nestet bredvid pappa och smita ner och ta en långdusch med peppig musik. Jag har satt upp Sonos-högtalarna lite här och där i huset men inser att vi säkert skulle kunna ha fördel av 1-2 till. Men vi får se, det är ju inte lika kinkigt med volymen i hus. Dessutom är min närmsta granne, “Pekka” typ aldrig hemma. Han är snart 80 år och tycker om att vara på sitt landställe och är bara hemma då och då. Sen bor vi på hörnet så det är bilvägar i vägen till alla andra.

Idag fyller Alexander 1 vecka och vi funderade igår kväll över ett glas rött vin hur vi lyckats göra något så ljuvligt och underbart som världens gulligaste bebis. Vi har dessutom hållit honom vid liv i en hel vecka. Det är så märkligt det där med insikter som när jag vill mata honom t.ex… Igår var vi i Täby Centrum och lunchade och shoppade och Alex sov hela tiden med undantag för några sekunder då jag bytte blöja. Men andra bebis grät omkring mig i vagnarna och jag kollade konstant omkring mig och blev stressad. Precis som Pavlov’s hundar så har jag ett ljud som påminner mig om att jag inte är ensam längre utan är ansvarig för en annan människa.

Jag verkar bli väldigt missförstådd känner jag numera. Jag postade på skoj en bild på min kropp 5 dagar efter förlossningen som iofs känns helt fantastisk faktiskt. Tänk vad magiskt allt är med återhämtning och vilket överskott av energi och adrenalinpåslag som håller mig skuttandes. I alla fall, så skrev jag att jag “gått ner minst 5 kilo” och var naturligtvis jätteironisk eftersom min lilla bamse vägde 4.4 och efterbörden väger runt 500 gram. Och jag försökte egentligen håna lite det där med hetsen mot kroppsideal efter förlossningen och vilka förväntningar som finns. Men jag misslyckades nog eftersom folk hörde av sig och kommenterade att jag skulle ta det lugnt och att det finns tid för mig att tappa vikt sen. Ja det gör det, men jag är nöjd just nu med. Jag tycker som sagt att jag ser jättefin ut just nu, inte “trots att” jag precis fött barn utan för att jag strålar av lycka och eufori. Och jag småsminkar mig lite naturligt och sparsamt för att förhöja detta och känns mig vacker för mig själv och min man och jag kände på bilden nedan att jag lyckats ganska bra just där.

Sen var det också ett litet hån mot Katrin Zytomierska som “gick ner 35kg med LCHF efter sin förlossning” men inte riktigt nämnde att 16kg var rena gravidkilon och delar av dessa 35kg är naturligtvis hennes barn osv. Ja, ni förstår. Idag kommer BVC och hälsar på och vi ska se om han ökat i vikt den lilla knubbsälen och de andra de kollar. Så jag tänkte faktiskt städa lite innan jag väcker Alex för frukost.

17.09.10

Inatt fick jag en riktig dos av känslan som småbarnsförälder tror jag. Mina bröst började göra superont igår och var gigantiska. Jag har inte så jättesmå bröst utan att vara gravid eller nyförlöst så de är ökade i 3 kupor med detta. men jag visste iofs att det blir lite så. Iaf, så lyckades jag bara sova i några enstaka timmar innan de började ömma för mycket för att jag skulle kunna sova. Så jag testade min nya bröstpump mitt i natten för att bli av med det värsta då både Niclas och Alex sov. Sen när skulle gå och lägga mig så lyckades jag fortfarande inte somna om förrän runt halv 5 och vid 5 låg jag och småsov men då vaknade så klart Alex och ville ha en ny blöja och mat. Så vi smög upp mitt i natten och jag fick inviga min gungstol till ammandet, en väldig skön stol att sitta och gunga i. Sen gick vi ner och började koka kaffe. Antagligen en nybliven förälders bästa vän och sen städade jag lite i köket för att hålla mig vaken. Alex satt snällt i sin stol. Vid halv 7 kom hundarna ner (de kom hem igår) och åt sin frukost och jag tänkte att vi går ut i tomten så de får morgonkissa och eventuellt bajsa. Stella såg dock att det regnat och tvärvände innan hon nuddat gräset med sina tassar och sprang upp för att gömma sig under täcket hos husse. “Stella, ska du ha godis”? Ropade jag, “godis” är vårat nödrop om någon av de sticker eller gör något vi vill undvika. Då kommer de båda med världens fart och Stella skyndade sig ner för trappan, det är dock livsviktigt att vara konsekvent och alltid ge en godis när man använt sig av det ordet.. Jag bar runt på Alex och fyllde ena näven med hundgodis och skyndade mig ut på baksidan med hundarna i hälen, kastade iväg allt godis så långt jag kunde i gräset och stängde dörren bakom mig. Bra knep va? 🙂

Stella såg väldigt besviken ut när hon försökte gå in igen och lägga sig, men följde motvilligt med oss andra runt huset. Det brukar vara en lagom första morgontur tycker jag. Så går man ut lite senare när man vaknat till liv på en promenad. Wilma hatar också regn och bli blöt om tassarna men har lärt sig med 7 år att tassar får man torkade när man kommer in och gjort sina behov med bravur. Efter vår promenad så vaknade Niclas och vi började förbereda oss båda för att åka till sjukhuset. Vi tänkte att det kommer ta en stund med oss så pass orutinerade. Alex måste ammas innan vi åker också för att PKU-tester ska göra mindre ont, och vi satt och väntade/hoppades på en bajs/kissblöja så vi skulle slippa göra det direkt när vi kom till Danderyd. Där är det precis som med hundarna insåg jag. Det är som om man har ett jobb att vänta på avföring och när man är klar får man gå hem eller göra något man vill och belöna sig. Vi hade tur och han lämnade ifrån sig en mix av allt strax innan vi började packa bilen. Jag tog med mig min fina Blodgivare-termos (som jag hittade hemma hos pappa och hade gett pappa i present innan) och laddade den med starkt kaffe. Vi kom fram med en ganska bra marginal och kunde orientera oss utan att springa med bebisen. De tog PKU-tester och vägde, han är nere på strax över 4 kg vilket är ganska normalt (ca 6% minskning) men upp till 10% är okej så det var bra tyckte barnmorskan. Jag var först orolig över hur ömma och svullna mina bröst var men insåg sen att det är normalt efter 3-4 dagar då riktiga bröstmjölken kommer igång och barnmorskan sa samma sak. Både mina vader och handled på vänster sida är svullna men det är också normalt, men lite oroande om man inte vet att kroppen är ganska förvirrad och det är mycket som kan hända efter en förlossning. Men svullnaden går ner med liniment märkte jag och handleden som är värst med blåmärken från infarten till droppet, behövdes bra med Voltaren i gelform. De tryckte både glukos, vätska igång värkstimulerande i hela 16 timmar. Jag tror i efterhand att det var värkstimulerande som fick mig att må så himla illa alternativt bara smärtan. Jag hade 7 värkar per 10:e minut vilket är för mycket, det ska bara vara 5 stycken och helst inte i 16 timmar. Troligtvis var detta orsaken till den jobbiga förlossningen som däremot på plussidan varit hur bra som helst efter att han väl kom ut. Inga komplikationer och inga skador, och Alex mår jättebra och är en stor kille som jag kanske skrev? 52cm och 4.4kg, fast nu 4kg cirka.

Efter barnmorskan fick vi göra hörseltest och Alex är godkänd och hör bra. Vi åt efter testet frukost på BB-hotellet eftersom vi parkerat utanför och det var så gott senast. Det var fullt av nyfödda söta bebisar. Sen åkte vi till Arninge Centrum för att shoppa lite småprylar som strömgrodor, kuddar, filtar och ja allmänt pillijoks ni vet. Jag lastade hela vagnen runt Alex som sov så skötsamt på Rusta och Niclas föredrog Elgiganten. Men sen fick han komma och hjälpa mig då jag omringade hela vagnen och Alex med “småprylar”. Niclas var inte jättenöjd med allt shoppande och anser att jag mest köper crap. Men jag lovade att jag betalar allt sånt för “mina pengar”. I fredags kom första utbetalningen från pappas arv, dvs hans sparpengar, fonder och obligationer. Så nästa blir vid husförsäljningen. Jag blir så ledsen när jag ser pappas pengar på mitt konto och tänker på hur dålig han var på att unna sig själv saker. Istället skämde han bort sina barn och sparade för pensionen. Pengar som nu vi får spendera. Jag ska dock, så klart unna mig själv en del men också lägga mycket pengar på saker till huset och renoveringar. På tal om att unna sig så är amningen en dyr aktivitet, jag håller Alex i ena handen och har Tradera uppe i andra. Jag budade hem en supersnygg Marc Jacobs -väska i förrgår till vrakpriset 1000:- och visade glatt för Niclas. “Har inte du typ jättemånga säger Niclas”. Nej, svarar jag. Jag har bara 3 stycken. “Väskor” ?!? Nej, Marc Jacobs -väskor… Ganska kul, jag tänkte inte på att han kanske inte riktigt vet skillnad på mina väskor. De börjar dock bli många, och jag ska sälja av några som inte används. Försöka på min Wloppis här som jag fortfarande inte fått tid på alternativt den riktiga jag tänkte ha när vi kommit i ordning lite mer. Jag har fortfarande ett fullt garage med blandade prylar. Niclas tycker nog att jag ska börja beta av lådorna där innan jag shoppar så mycket. Samtidigt har vi en ganska bra respekt för “varandras pengar” då syftar till det som är utanför vår gemensamma pott som vi betalar in till varje månad. Sen har vi egna pengar kvar som man får göra som man vill med. Så vill jag köpa 20 väskor varje månad så får jag det. Han skulle nog inte uppskatta ytan de tog upp dock.

Nu ska jag ta försöka mata lillen innan jag tar en dusch och sedan försöker sova. Jag vilade 1,5h i eftermiddag men är ganska slut faktiskt. Det är sjukt vad man orkar dock i början till följd av allt adrenalin.

17.09.09


På bilderna ser ni ju klart och tydligt att han är min lilla lokatt: Alex, “Buffis” som vi kallar honom. Som kanske förklarar sig själv för att han buffades så mycket i magen och jag brukade redan då bara kalla honom för “Buffis” eller “Buffisen” så han tror säkert att det är hans namn. Om han nu uppfattar så mycket vilket jag iofs tvivlar på. 🙂

3:e dagen efter förlossningen och jag har hållit igång idag rätt bra. Alex sov faktiskt hela natten och både jag och Niclas sov tills 07 då han vaknade. Han sov emellan oss i nest, men ville helst somna på pappas bröstkorg för att sedan bli nerlagd i sitt nest. Sen sov vi alla ostört tills han vaknade och behövde byta blöja. Sen knatade vi ner och jag ammade till nyhetsmorgon och åt en god blåbärs-smoothie samtidigt. Tur att man har två händer. Vi känner oss väldigt vuxna idag. Efter frukosten planterade jag en Pelagon-stickling till min granne som i fredags kom över med nybakat bröd som välkomstpresent, så himla gullig dam som berättade att hon flyttade in 1 juli 1968 och känt varje person som ägt vårat hus iom att det är byggt 1969. Så jag ville ge något tillbaka när hon ansträngde sig så fint och bakade ett bröd åt oss för att välkomna oss hit. Sånt händer ju knappast i lägenheter i stan. Stackarn var nyopererad när jag kom över och hade hela tomten full av både Pelargonier och andra blommor så min gåva mottogs väl och vi stod och pratade om växter och kvarteret. Jag tipsade också om Nyby växtplats eftersom både hon och hennes man var så intresserade av trädgårdar. Verkligen jättetrevliga och snälla.

Vi bestämde oss sedan för att vi skulle ta oss till centrum för lunch och inhandla mat och också hämta alla paket som blivit lagrat hos posten iom vår vistelse på BB. Vi var riktigt långsamma i vår start iom att vi inte fattade hur man får över bilstolen i vagnen, skulle packa vår första skötväska, amma bebis och klä på bebis innan vi kom iväg. Så det tog ju sin lilla stund och vår lunch blev typ vid 2-tiden. Det var en massa hoppborgar och ett mindre event i centrum så det var också rätt kul med lite rörelse. Det är så mysigt i Vallentuna centrum. Jag insåg också vilket enormt plus det är att majoriteten av invånarna är seniorer, nämligen att allt är handikappsanpassat med självöppnande dörrar, hissar och bra ramper precis överallt. Jag var så ivrig på att få köra första vagnturen med min lilla son och trodde vi skulle behöva slåss om det. Men Niclas lät mig börja så fick han köra runt när jag smet in i en inredningsbutik. När jag skulle hämta alla mina paket så tyckte tjejen som hämtade han att han var ljuvligt söt, som han är den lilla charmören. Ja, han är 3 dagar sa idag jag stolt och hon blev helt chockad och frågade -“födde du verkligen barn för 3 dagar sen?” Japp sa jag, men vi mår alla så bra och då är nog en liten snabbis till affären bara nyttigt. Och jag vill ju komma ut lite och inte bara sitta hemma och amma, äta och sova hela dagen. Det blir ju enformigt.

Innan vi åkte satt jag här och fixade lite betalningar och lät lillen sitta i sina Mamaroo-stol som han för övrigt älskar och han gillar lite musik till och det fick bli Mikael Wiehe igen som han är van vid. Jag började gråta när jag tänkte på hur pappa aldrig fick se honom. Min mamma berättade för mig hur pappa alltid körde runt vagnen så stolt med sina nyfödda i stan och runt kvarteret och idag gjorde jag samma sak, det gör ont att han missar honom. Det är det bästa och finaste jag gjort. Jag gick så stolt och lycklig genom centrum med min son och tänkte på att även i sorgen så finns det så mycket att vara tacksam och lycklig över. Även om jag förlorat en familjemedlem, så blev det massvis med nya och så är nog livet i ett nötskal. Nu ska den här mamman sova lite och orka gå upp tidigt för återbesök på sjukhuset. Wish me luck! 🙂

17.09.08

17.09.06, 05:15 Föddes Alexander Kjell Erik Stålnacke. 52 cm och 4.4 kg. Solen hade precis hunnit gå upp och timmarna innan han föddes lös fullmånen. Jag nämner detta då vi skojar om att han är en varg eller lokatt med små hårtofsar på öronen och klor. Klorna har vi dock åtgärdat. Han är jättesöt och gosig, men så klart säger jag det eftersom han är mitt underverk. 🙂

Jag tänkte inte skriva så mycket eftersom jag äntligen får en liten paus och vill ta vara på den innan han vaknar igen men jag tänkte uppdatera er ytterligare lite senare helt enkelt. Nu stannar jag vid att vi mår bra alla tre och fått sova ut lite grann i egna sängar då vi fick åka hem redan igår. Lillen äter och är ganska nöjd med livet än så länge. Han ammade faktiskt direkt vilket jag var väldigt förvånad över eftersom alla sänkt mina förväntningar med att beskriva det som en extremt svår uppgift. Däremot hade jag högre förväntningar på förlossningen som tog 16 timmar. Men det löste sig till slut och han är äntligen här. Perfekt och problemfri än så länge. Vi ska tillbaka för PKU och hörseltest på söndag. Nu ska jag som sagt försöka ta vara på tiden. 🙂